Vi håller hårt i våra kära osanningar
När Lill-Babs gråter på bästa sändningstid, då är det svårt att inte tänka på Ines Uusmann.
Kommunikationsministern som blev ihågkommen för sammanlagt fyra ord: ”Internet är en fluga”.
Hon hade inte sagt ett enda av dessa. I själva verket var det fråga om en rubrik i Svenska Dagbladet, ovanför en artikel där Uusmann uttalade sig om hur internetanvändandet skulle komma att förändras med tiden. Ett resonemang som för övrigt stämde ganska bra in på hur framtiden blev.
Men jag antar att det helt enkelt var en alldeles för bra berättelse: den socialdemokratiske kommunikationsministern Uusmann som just när allt förändras, med en tå i det nya informationssamhället, säger att internet bara är en fluga.
Som en skrattspegel över maktens okunnighet, liksom Marie Antoinette en gång blev symbol för maktens arrogans, då hon med det svältande franska folket i åtanke ska ha undrat varför människor inte åt bakelser om det nu rådde brist på bröd.
Inte heller Marie Antoinette lär ha sagt sina berömda ord.
Med största sannolikhet kommer myten från ett stycke i Rosseaus bok ”Les confessions” som skrevs omkring 1760, alltså tio år innan prinsessan ens kom till landet.
I senaste numret av Modern Psykologi beskriver professor Anders Biel hur myter kan liknas vid kära ägodelar. Att vi så gärna vill behålla dem eftersom myterna blir en del av vår självbild, och samtidigt bekräftar vår världsbild: ”därför biter sällan sakliga argument; de kan tvärtom uppfattas som kritik mot den egna personen”.
Och just detta kom jag att tänka på när SVT i lördags visade artisten Barbro ”Lill-Babs” Svenssons avsnitt i ”Stjärnorna på slottet”.
Det var egentligen bara en tidsfråga innan de klassiska tevebilderna av Lill-Babs män skulle spelas upp, när hon i ”Här är ditt liv” konfronterades med alla karlar hon överhuvudtaget hållit i handen.
Redan i samma sekund som det hände hade Barbro insett konsekvenserna. Att stämpeln var satt, hur blyg och pryd hon än var. För resten av sitt liv skulle hon betraktas som en mansslukerska.
Från ett ögonblick till ett annat hade hon förlorat kontrollen över sin egen berättelse.
Jag minns när jag intervjuade dottern Malin Berghagen för några år sedan, hur hon mindes att Barbro blivit så djupt kränkt av det där teveögonblicket, över hur orättvist och missvisande det varit.
Och nu, trettio år efter inslaget, satt Lill-Babs fortfarande med tårar i ögonen.
Dessa tre sedelärande berättelser säger kanske först och främst något fundamentalt om mänsklighetens tidlösa vilja att platta till framgångsrika kvinnor, men också något om berättandets inneboende kraft.
Att en bra story slår allt.
Också sanningen.
Fler utbredda osanningar
Werthers självmordsvåg. Goethes roman ”Den unge Werthers lidanden” orsakade inte tusentals självmord. Blott ett enda dokumenterat fall finns.
Borgarnas badtunna. Planen var visserligen att Alliansens partiledare skulle smida sina planer i en badtunna hemma hos Maud Olofsson. Men Centerledaren fick aldrig tag på någon tunna.
Napoleons hand. Nej, Napoleon gömde inte sin hand under västen för att han A) hade ont i kistan, B) frös om handen eller C) var missbildad, utan för att han D) gjorde en väl etablerad gest tänkt att ge intrycket av ”manlighet med en anstrykning av ödmjukhet”.
Källa: ”Faktoider”, Peter Olausson