Budgetkrisen är alla partiernas problem
Om två dagar, på onsdag, står det stora budgetslaget i riksdagen. Då får vi veta om Stefan Löfven får igenom sin budget eller om den blir nedröstad av SD och allianspartierna. Vad händer då? Jorden går inte under men risken för nyval rycker närmare.
Kanske väljer Löfven att ombilda sin regering. Kanske återremitteras budgetförslaget till riksdagens finansutskott, så att ledamöterna där får chansen att knåda budgetdegen ännu en gång, byta ut kryddor och ingredienser mot andra och prestera en smakligare anrättning än budgeten är i dag. Jag lovar dock att det varken blir lussekatter eller pepparkakor av den här degen – bara nödbröd för att undvika att Sverige hamnar i en djupare ekonomisk kris än i början av 90-talet.
Vad vi har sett de senaste dagarna är ett gastkramande chicken race mellan SD och regeringen. SD kräver att Stefan Löfven halverar invandringen. Gör han det kan SD tänka sig att lägga ner sina röster. Men det kommer Stefan Lövfen aldrig att göra. Det vore att lägga sig platt för det parti, vars invandringsfientliga politik han så intensivt hatar. Det finns andra vägar än att blotta strupen för Sverigedemokraterna.
Om jag vore Stefan Löfven skulle jag satsa allt på att få stöd från två borgerliga partier, nämligen Folkpartiet och Centern, mot löftet att omarbeta budgeten så att den beska brygden blir något behagligare att svälja. För om alternativet är regeringskris och nyval borde det vara något smakligare även för ett borgerligt parti att lägga ner sina röster i samband med budgetomröstningen, när den nu äger rum, förmodligen inte på onsdag utan snarare någon gång efter Lucia.
I utbyte är Stefan Löfven säkert beredd att justera budgeten så att C och FP känner att de får något tillbaka för sitt stöd. I skrivande stund ser det visserligen mörkt ut att börja flirta med allianspartierna.
Den blivande moderatledaren Anna Kinberg Batra har varit den mest kaxiga och sagt att budgeten är Stefan Löfvens problem, inte alliansen. Hon har fel. Det är hela riksdagens problem. Alliansen lade ned sina röster när Stefan Löfven valdes till statsminister. Därmed har man godkänt honom.
Eftersom S och MP bara har 38 procent av riksdagen bakom sig finns det inte en enda fråga där regeringen inte måste söka stöd hos ett borgerligt parti. Det kan ett barn räkna ut. Så man får hoppas att Kinberg Batras brutala uttalanden mest är vapenskrammel. Jag tror att inte ens moderaterna tycker att det skulle vara särskilt kul att låta Sverigedemokraterna diktera villkoren för den ekonomiska politiken och kanske driva fram en regeringskris och ett nyval. Det är möjligen bara SD som skulle tjäna på ett extra val.
Varken Alliansen, Socialdemokraterna och minst av alla Miljöpartiet, vars väljarstöd blir allt bräckligare, vågar utsätta sig för detta. Samtidigt är det ingen som räknar med att moderaterna måste stödja en socialdemokratisk budget. Deras röster behövs inte. Samarbetet skulle i första hand gälla Centern och Folkpartiet.
Vi är inte där än. Krisen måste först bli riktigt akut. Men Stefan Löfven, ta ingenting för givet och var ödmjuk och prestigelös.
Du är visserligen statsminister men du leder en mycket svag minoritetsregering.
Veckans glädjechock
Häromdagen kunde vi läsa något som skulle uppfattas som ett glädjebesked: Det planeras ännu en säsong av ”Paradise Hotel”! Vad underbart!
På ett ögonblick utbyttes mitt dystra sinnelag mot en euforisk lycka. Vi skulle under ännu ett halvår få njuta av hångelfester, nakenorgier, orgier i fylla och spyor, samlag i tv, kvinnoförnedring (som kvinnorna får skylla sig själva för), nakna bröst och lite till och ett allmänt motbjudanande äckelpäckel.
Tack TV3 för att du ger oss detta!