Tänk om vi glömmer Zlatan?

Varför är ingen förvånad över att Zlatan ska sluta i landslaget? Varför är det bara jag som är den där emojin med två händer på kinderna och ett Munch-skri ut i regntunga skyn?

Om någon knäcker ett ben under en match så att skelettet sticker ut så bryter alla kanaler det de visar för stunden och bara ”SE NÄR SKENBENET SKJUTER UT OCH KNÄCKS, I SLOWMOTION! SOM EN TORR KVIST!” Men när Zlatan den store låter meddela att han inte ska vara en del av landslaget så blir det mer som ett ”På midsommar kanske det blir sol eller regn och just det Zlatan slutar.”

Zlatan är ju ung! Och fast i köttet så vitt jag kan se (och jag kan se sånt, jag har sett så många atleter i kortbyxor springa omkring under mina femton år som läktarperson).

Jag vill älta min ensamma uppfattning med någon. Varför inte min sambo som är en före detta allsvensk fotbollsspelare?

Han ligger i soffan och planerar ett kommande derby med sin gula pärm på magen. Han tittar inte ens upp men säger:

”Vadå, någon gång måste det ju ta slut, eller trodde du att han skulle spela i landslaget för alltid?”

”JA?”

Självklart trodde jag inte att han skulle spela i svenska landslaget för alltid. Jag trodde bara att landslaget skulle lägga ner när Zlatan zlutar.

För vem ska vi nu se upp till? Vem ska göra Volovreklamen, vem ska leda felvända ungdomar ut ur förorternas dunkel? (Snälla, inte tillbaka till boxningsförebilderna.)

Vem är nu Gud?

Gud? Nej, det känns futtigt.

Jag har inte pratat så mycket om Zlatan genom åren, jag har istället nöjt mig med att njuta av hur andra beskriver honom. Jag har varit medlem i kyrkan men inte gått på gudstjänsterna skulle man kunna säga.

Jag lyssnade på Ring P1 i morse. Det är dagen efter klubbad lag om åtstramad flyktingpolitik, det är dagen före Brexitdramatiken. Och ändå rings det in och pratas om Zlatan.

”Zlatan har styrt och ställt för mycket, hoppas att de förlorar idag!”

”Zlatan är för bra för landslaget, nu kan det äntligen bli jaget före laget!”

Alla känslorna och kärleken och ilskan och frustrationen och hur i helvete blir egentligen vädret på midsommar liksom?

I vår matkällare står en flaska Nils Liedholm-vin som min mamma köpte på hans vingård och gav mig i studentpresent. Jag minns att det gjorde mig sorgsen att jag inte visste vem Nils var, trots att han varit så magnifikt berömd och hyllad en gång i tiden.

Zlatan påminner mig om livet och döden. Tänk om mina barnbarn inte vet vem Zlatan är när jag köper en flaska Zlatan Zinfandel om tjugofem år?

Ikväll blir min flaska Nils-vin ställföreträdande gravöl när Belgien slår Sverige med 3-1.

Det lär smaka zurt.

Så kan det gå:

En kvinna i New Mexico sprang ett maraton när hon plötsligt, mitt i en uppförsbacke, blev attackerad av en björnmamma. Är det bara jag som hade tänkt ”Skönt, hoppas att björnen dödar mig så att jag slipper springa mer”?

Men vänta här nu:

Senare samma dag spårades björnen upp, OCH AVLIVADES? Fluffiga björnungar förlorade sin mamma som bara gjorde det som vi alla har lust att göra när vi ser en löpare.