Jag hittade världens sämsta fotografi
Jag tror att jag har hittat världens sämsta fotografi. Någonsin. Det togs två dagar innan julafton 1968 men framkallades aldrig. Negativet finns emellertid kvar och det är inte för sent att lyfta bilden ur glipan mellan historiens rader och rama in den.
Men först vill jag medge att jag inte har gått igenom alla fotografier som tagits i kamerans snart tvåhundraåriga historia – en summa som i skrivande stund uppskattas till ungefär ettusenfyrahundra miljarder. Och att det händer att jag säger att saker är världens sämsta utan att veta säkert.
”Det här världens sämsta film” till exempel. Senast om Seth Macfarlanes ”Ted” eller om det var Michael Bays ”Transformers 5”. Fast jag inte kan veta. Någonstans där ute finns det alltid en VHS-kassett eller en torrent med någonting som är sämre, åtminstone om du tar hänsyn till den enorma kulturskatten av kontraktslös konst som slutförvaras i byrålådor och banankartonger. Jag och mina barndomsvänner var inte ensamma om att spela in splatterfilmer med otydlig handling i övergivna fabrikslokaler och det finns nog flera hundra miljoner filmer som är sämre än “Transformers 5” så länge du inte väger in saker som budget och bemanning. “Transformers 5” är till exempel bättre än “TV-spelsmassakern” (en John Woo-inspirerad historia om hämnd som vi filmade i familjen Hallströms vardagsrum i Norrköping sommaren 1990) men kan fortfarande vara världens sämsta film, givet förutsättningarna.
Michael Bay kan göra vad han vill. Det kunde inte vi. När vi behövde slowmotion fick vi helt enkelt röra oss i slowmotion och när vi behövde ljudet av kulsprutor (det behövde vi nästan hela tiden) fick vi spela upp ljudet av kulsprutor på en Macintosh Plus i rummet bredvid samtidigt som vi filmade.
Vi förvaltade vårt ramverk. Michael Bay förvaltar sitt.
Ett samtal om världens sämsta film eller världens sämsta låt blir poänglöst utan ramar. Och världens sämsta fotografi (för att återgå till den utlovade handlingen) måste rimligen ha tagits av någon med särskilt goda förutsättningar att göra det bättre.
Någon som William Anders.
22 december 1968 tittar tre män ut genom ett fönster med ovanligt bra utsikt. Ingen annan människa har sett det de ser just där och då: planeten vi bor på. De tre männen är astronauter och befinner sig ombord på Apollo 8. Till skillnad från Apollo 11 kommer Apollo 8 aldrig att landa på månen, bara runda den, men det är den första bemannade farkosten som lämnar en omloppsbana kring jorden och de tre männen ombord är de första människorna som får se vår planet på avstånd.
Sju månader senare ska Neil Armstrong bli den första människan som går på månen och ytterligare några minuter senare ska Buzz Aldrin bli den första människan som kissar på månen. Men nu är det fortfarande julen 1968 och någonstans i tomrummet mellan jorden och månen sträcker sig William Anders efter Hasselbladkameran för att dokumentera sitt eget avtryck i rumtiden.
Ingen annan har sett det här. Jorden i sin alldeles obeskurna helhet. En blå pärla i rymden.
Say cheese.
Jag blir glad av den här bilden. Den är ju så dålig. Kanske världens sämsta. Jag hittade den när jag satt och bläddrade bland de över 700 obehandlade negativen från kamerorna på Apollo 8, en skatt som Johnson Space Center scannade in 2005 och tankade upp i en öppen databas på nätet, och jag skrattade som ett kittlat barn.
Det finns alldeles tänkbara och förmildrande förklaringar till bildens oduglighet – fotografen är tyngdlös och säkert illamående i ett roterande rum med små fönster – men jag tycker så mycket om tanken på att han liksom bara underpresterade, att det här är alla kapade huvudens moder, en tidig stillbildsversion av ”du simmar ur bild, Kaj”.
Planeten är ju verkligen grejen här och i höjd med grejen missar han centreringen med ungefär 38 000 kilometer. Inte för att en bra bild måste vara centrerad kring grejen men här ute finns ju inga andra grejer. Ingenting att komponera med.
Eller det gör det förstås. En bra stjärnhimmel till exempel. Var det den han försökte fånga fast den inte fastnade på filmen? Eller fick han Konstfacksfeeling och började experimentera med kreativa tomrum? William Anders var stridspilot men inte alldeles tappad bakom kameran, han skulle senare på resan ta ett av världens mest kända fotografier, det som fick namnet “Earthrise” och blev frimärke och allt.
Det är inte för sent att fråga William Anders för han lever fortfarande men jag vill inte riskera det här, jag unnar mig tanken att jag faktiskt har hittat världens sämsta fotografi.
Men varför sitter man och bläddrar bland de där negativen, undrar vän av ordning. (Om du till äventyrs inte är vän av ordning och inte undrar kan du släppa den här texten nu.)
För att det finns någonting autentiskt och kittlande i skarvarna mellan de perfekta bilderna. Frimärkena berör mig inte som de obehandlade och misslyckade bilderna gör. De som är så verklighetstrogna att man liksom kan snudda vid känslan av att faktiskt vara där. I rymden. Kallsupen när bollen man bor på bara blir mindre och mindre.
Den är ju så liten, vår planet. Så försvinnande liten i allt det stora.
Ett av de mest gripande fotografier jag sett är det som den driftiga lilla roboten på Mars tog när vårt hem drev förbi på natthimlen en fredag i slutet av januari 2014. Den första bilden av jorden tagen från en annan planet.
En liten prick över horisonten. Ser du den ens? Lite till vänster om mitten. Lite högre upp. Där. Två-tre pixlar där alla människor du någonsin träffat lever eller levde. Alla du älskat och alla du hatat och alla som inte betytt någonting alls för dig men säkert för någon annan.
När bilden togs såg vi "På spåret" och åt Digestivekex med brieost på. Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl slog ut Ylva Hällen och Anna Charlotta Gunnarson och gick till final.
Eller om vi redan hade gått och lagt oss. Det syns inte så bra på bilden. Det är ingen bra bild, men det kan vara världens bästa.
Fotnot: Jag tycker bättre och bättre om “världens sämsta fotografi” ju mer jag tittar på det. Jag vill ha det inramat på väggen. Stort. Åtminstone 1x1 meter. Förhandlingar pågår just nu i hushållet. Det går inte bra. Vi står för närvarande på kompromissen 0x0 centimeter och trampar.