Hur låter ett maratonlopp?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Hade aldrig ens tänkt tanken förrän jag hörde en man ropa: ”Bra tempo. Det här klarar ni lätt. Kom igen. Härligt.”
Låg och gassade i en ekbacke på Djurgården när jag plötsligt hörde det där tjatet. Kisade mot vägen och – där kom dom.
De kom i klungor. I tysta, studsande, allvarsamma klungor.
Och allt som hördes var ett:
Tjoff, tjoff.
Tjoff, tjoff.
Och så hejaropen från mannen på andra sidan vägen: ”Bra jobbat. Håll ihop nu grabbar. Håll ihop ända in i mål. Härligt. Det är inte långt kvar nu. Bra jobbat. Härligt, utmärkt.”
Det här var Stockholm Marathon nummer 29 och segraren Philip Bandawe stod redan och spydde kaskader av sportdryck på Stadion borta vid Lidingöbron. Och de dyngsura löparna som passerade här vid Waldemarsudde hade minst två och en halv mil kvar till mål.
Och kanske var det därför som de var så tysta, så koncentrerat knäpptysta.
Tjoff, tjoff.
Tjoff, tjoff.
Och de vällde fram. De vällde fram i tusental. De sprang i kepsar, svettband, solglasögon och med pedantiskt knutna snusnäsdukar som skydd mot solen. Det var män och en och annan kvinna.
Och det var lätt att räkna ut vilka som skulle fixa det ända fram. De som löpte framåtlutade med stumma ben hade dåliga odds. Och de som sprang upprätta med tennisbollar i stegen hade bättre odds.
Men mannen på andra sidan vägen gjorde aldrig någon skillnad: ”Jag är djupt imponerad”, ropade han. ”Bra jobbat. Här är det lätta ben.”
Och nu står jag också vid vägkanten och försöker fatta – vad är det jag ser?
Är det här den Lekande människan?
Så skulle i alla fall filosofen Johan Huizinga ha sammanfattat det hela. Han menade att tävling och kamp var en lek. Och att leken var en kulthandling. En helig ritual och världens äldsta kulturyttring. Så enligt filosofen skulle löparbanan som slingrade sig genom Stockholm vara helig. En sakral inhägnad, där det gällde att följa reglerna.
Och att uppnå en begränsad fullkomlighet. En estetik på gränsen till skönhet.
Och nu hör jag Hejarmannen igen:
”Det ser lätt ut, för fan. Det blir bara roligare och roligare. Bra tempo, grabbar. Härligt. Kom igen.”
Och så det monotona:
Tjoff, tjoff.
Tjoff, tjoff.
Ja, nu vet ni hur en mara låter.