Älskaren kunde väl få vara på riktigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Massera tinningarna och säg efter mig flickor.

"Kerstin Thorvall, Kerstin Thorvall, Kerstin Thorvall".

I alla fall var det väl det som var planen.

"Så skiter du i att du åldras"-planen i stället för "så undviker du att du åldras."

Det är lätt att man trillar dit. En sommar på stranden är allt som behövs. Lätt bakåtlutad så att allt det överflödiga skall rinna bakåt och hamna någonstans mellan ryggslutet och brassestolen i stället för framåt och åt sidorna och över bikinikanten.

"Age fitness total" och "Future perfect" och after sun som ska skydda mot rynkor.

"A burst of enthusiasm."

Jag antar att man behöver det.

Fjortisar som marcherar förbi på stranden. Sommarskvaller om medelålders kollegor som har hookat upp med sina guddöttrar. Ulf Lundell och "jag är tillsammans med en kvinna som kan Luckys monolog ur I väntan på Godot utantill" och "hur coolt är inte det?" (Nästa snäpp är titta hon är 13 år och hon kan hela multiplikationstabellen.)

Fantastiskt!

Det är vid sådana tillfällen som man önskar att hela den här historien om Kerstin Thorvall och hennes 50 år yngre älskare kunde få vara sann. Att man kunde få tro ett litet tag.

Kerstin själv som kunde kliva ut i tidningen dagen efter i en arg dementi och säga något i stil med: "Ja vi knullade lite. Nej, han är inte min älskare. Han ville ha hjälp med några texter, och vi hade lite sex några gånger. Herre Gud och vaddå?"

Det skulle vara kul. Som omväxling.

Jag menar, missförstå mig rätt. Alla vill inte åka till månen, men det känns bra att någon har gjort det.

Att någon visar att det går.

Still going strong, och titta, det är aldrig någonsin för sent.

Ingmar Bergman. Woody Allen. Och så Uffe.

Män har alltid haft folk på månen. Sedan kan andra män stå nere på jorden och säga "tack men nej tack, men det är skönt att veta att det inte är vårt fysiska yttre som kommer att vara problemet på ålderns höst."

Det måste vara skönt. Betydligt mer upplyftande än antirynkcrèmsguider för dig "som har fyllt 35". Crèmer med "krossade kinesiska pärlor" och "kiselkristaller" och "kungsljus" och fan och hans moster som ska få kvinnor att bli evigt unga samtidigt som 600 spänn per burk allvarligt får en att se över alternativen.

Typ, jag skiter i rynkorna och smörjer in mig med ACO hudkräm, och vid 70 års ålder hjälper jag en 20-åring med författarambitioner "att komma igång med språket". Panties off! Och om du kommer i morgon igen så lovar jag att jag ska prata med förlaget. Jag tror att det kan finnas ett jättesug efter 20-åringar som skriver självbiografier om sitt liv och sin existentiella ångest. Verkligen! Men var var vi nu någonstans. Just det. Du höll visst på att klä av dig."

Enligt Kerstin Thorvall själv gjorde Kerstin Thorvall förstås bara sådant som anständiga 76-åriga kvinnliga författare får syssla med. "Hon hjälpte en ung man med hans texter, och han tog med henne ut på promenader eftersom hon har svårt att gå."(Kan ni tänka er en Woody Allen-film eller någon annan "jag professor - du student film" med det upplägget?)

Hur som helst. Ett tag är det nästan så att jag sitter där och tycker att det är synd. En snubbe på 29 år kommer ut med en bok där han påstår att han har varit hennes unge älskare, så varför inte bara åka med?

Varför inte passa på och sätta en kvinna på månen?

Ge oss någon som man kan peka på, någon som offrar sig som den gumsjuka varianten av Ulf Lundell. Någon som kan bekräfta sig själv och stressa andra och lugna en annan.

Allt utifrån ett kvinnligt självbedrägeri som skulle gå ut på att kvinnor som ägnar sig åt maktutnyttjande skulle vara mindre sunkiga och dekiga än män som gör det.

Fast så är det ju inte.

Jag vet det. Och Kerstin Thorvall verkar också veta. Av alla självbedrägerierna är antirynkcrèmerna antagligen trots allt ett av de allra bästa alternativen.

Lena Sundström