Det är inte medierna som har en politisk agenda
Den misstänkta våldtäkten i Uppsala har väckt internationell uppståndelse.
Om uppmärksamheten, och om den juridiska utvecklingen av fallet, finns en del att säga.
De tre männen anhölls initialt som skäligen misstänkta, den lägre misstankegraden. Att de i dag har häktats som på sannolika skäl misstänkta för olika brott är inte oviktigt.
Det innebär att utredningen har gått framåt de senaste dygnen och att bilden av vad som har hänt något klarnat.
Två av männen misstänks för våldtäkt. Hur stark bevisningen är vet vi inte, då förhandlingarna skedde bakom stängda dörrar. Men då de var generösa nog att livesända från lägenheten har åklagaren rimligen en tacksammare uppgift än vad som är vanligt i dessa sammanhang.
Filmen tycks inte ha återfunnits, men vittnesmål från personer som har sett den kommer att bli viktiga.
Den tredje misstänkte anklagas för underlåtelse att avslöja våldtäkt. Tingsrätten anser med andra ord att indicier tyder på att han låtit bli att anmäla brottet eller på annat sätt avslöja vad som pågick.
Ett ovanligt brott i svensk rättshistoria, men exempel saknas inte. Så sent som i fjol fälldes en man för grov våldtäkt. Ytterligare fyra män som var på plats dömdes till fängelse i tio månader för just underlåtenhet att avslöja övergreppet.
Att händelsen i Uppsala har skapat rubriker runt om i världen och väckt enorm uppståndelse på sociala medier är inte konstigt.
En nyhet kännetecknas av att den bryter mot det normala, och att någon får för sig att filma vad som verkar vara ett sexuellt övergrepp och lägga upp en direktsändning på Facebook tillhör sannerligen inte vanligheterna.
Det är på sin plats att påpeka att det allvarligaste brottet som polisen nu utreder är just den misstänkta våldtäkten.
Jag skriver inte detta för att på något vis förringa de misstänktas beteende i sociala medier eller för att jag tycker att debatten om en lagstiftning som inte har hängt med i den tekniska utvecklingen är oviktig, för det är den sannerligen inte.
Jag skriver detta för att det eventuella övergreppet har hamnat i periferin i berättelsen om Uppsala.
När utredarna har säkrat teknisk bevisning, förhört de inblandade ingående och pratat med vittnen kommer det att finnas tid över till att utreda även andra möjligen begångna brott.
Ännu en aspekt på Uppsala är de i vanlig ordning förekommande påståendena om att medier mörkar.
De misstänkta borde hängas ut med namn och bild! Redovisa nationalitet! Redaktionerna måste sluta ljuga!
Att en misstänkt kan vara oskyldig glöms i upphetsningen i vanlig ordning bort.
Den här debatten, som de senaste åren inte utan energi har drivits av såväl etablerade skribenter som troll i nätets undervegetation, får som av en händelse ny fart närhelst en person med utländskt påbrå misstänks för brott.
Det finns emellertid goda skäl till försiktighet med etnicitet. Den typen av uppgifter är av betydelse för förklaringen av mordet på Fadime eller självmordsbombaren på Drottninggatan, men om en person är född i Säffle eller Mogadishu har i regel ingenting med brottet att göra.
Journalistik som tar ansvar tar hänsyn till individer och bidrar i oroliga tider inte till att piska upp stämningar ytterligare.
Det är, som Pressombudsmannen Ola Sigvardsson mycket riktigt konstaterade i en debattartikel i Aftonbladet i veckan, inte så att tidningar, radio och tv undviker relevant information för att skydda till exempel invandrare.
Det är inte medierna som har en politisk agenda. Den politiska agendan återfinns hos dem som hävdar att journalistiken mörkar.