Indien ett land där självkänslan stiger
I
alla Indiens samhällslager stiger självkänslan. Hos politikerna: "Vi är världens största demokrati." Sant. Indien är en kontinent, har en miljard invånare, växer varje år med Sveriges hela befolkning två gånger om och håller fria och hederliga val. I flera delstater pågår valrörelse just nu. En är Uttar Pradesh som ensamt har 166 miljoner invånare och skulle, om det varit ett land, varit jordens sjätte största nation.
Hos militärerna: "Vi har kärnvapen." Krigsmaktens missiler får längre räckvidd. Militärt är Indien en stormakt. Det siktar på att tillsammans med Ryssland och Kina skapa en strategisk axel.
Hos diplomaterna: "Vi bör ges en permanent plats i FN:s säkerhetsråd." Aldrig i livet. Indien efterlever inte FN-resolutionen om folkomröstning i Kashmir.
Det har en översittarinställning till sina grannländer.
Mest - finner jag, när jag inom loppet av sex veckor gör två reportageresor dit - märks självkänslan hos vanligt folk.
På samhällets botten: Tiggarna är färre än för tio-femton år sedan, då Indien var mitt bevakningsområde och jag reste dit ofta. Men tiggarna tar sig ton.
Det var Arthur Lundkvist som avslöjade sin och västerlänningars hycklande reaktion inför tiggare: Vi ryser om de är pockande. Vi får ett blödande hjärta och blir givmilda "om tiggaren visar ödmjukhet".
Nu berättade en brittisk skådespelare för mig hur han och hans producent i Mumbai (som Bombay numera heter) kommit körande i filmmogulens Mercedes Benz.
Vid ett trafikljus störtade en tiggare fram och bankade pockande på den glänsande bilen.
- För tio år sedan, sa mogulen, skulle de inte vågat röra bilen. Om tio år vågar de krossa rutan. Utveckling, va?
I slummen: Många kåkstäder har utvecklats till permanent boende, där medelklassambitioner frodas.
- Minns ni, sa en europé i New Delhi, när vi efter andra världskriget reste ut i Europa. När vi såg Neapel begravde vi oss inte i tankar om slum och sanitära olägenheter.
Vi tittade storögt och sa; "How charming"" Sådan har delar av den indiska slummen blivit.
I stigande välstånd i slummen görs prioriteringar. Hushållen skaffar sig i tur och ordning 1) tv, 2) telefon, 3) rinnande vatten och 4) avlopp.
I medelklassen: Där är förändringen störst. Det är ett manipulationstrick, när indierna säger, att deras land har en medelklass om 200 miljoner personer med köpkraft och avancerade konsumtionsvanor.
Det beror på var man sätter ribban.
En sexpersonersfamilj i Delhi där mannen är universitetslärare och hustrun skollärare har efter skatt 3 600 kronor i månaden att leva på.
En produktansvarig för ett amerikanskt företag i IT-branschen i Bangalore, som är Indiens Silicon Valley, har 8 000.
Medelklass? Nja. Indien är fullt av kategoritänkande, vilket delvis ersätter den hätska, osunda kastindelningen.
Jag satt en dag i långfärdsbuss intill en professionell cricketspelare.
Jag frågade honom om han betraktade sig som medelklass.
- Hur menar ni? Det finns upper middle class, middle middle class och lower middle class. Jag är upper middle class.
Även med den nya medelklassens förhållandevis blygsamma löner finns köpkraft för modern konsumtion.
Resebyrån Thomas Cook ordnar resor till Europa, då indiern i ett andlöst tempo upplever Europas attraktioner: "Åtta länder på 15 dagar, inkluderande Belgien och Österrike."
Två hela dagar i London. Euro Disney. Lido Show. Blomsterutställning. Schwarzwald. Berget Titlis."
Men indierns verkliga önskeresa, visar en marknadsundersökning, går till den 37 år gamla filmen "Sound of Musics" miljöer. Indiern vill videofilma Maria kloster Nonnberg, Edelweissängarna och besöka den von Trappska familjegraven.
Vad berättar det? Kanske att de lever efter Mahatma Gandhis visdom:
"Var själv den förändring du vill se i världen."