De var livsviktiga – nu är de bara plast
Längst in i uthuset, bakom vinterdäcken och den där bensin- trimmern som jag aldrig fick igång.
Några murkna flyttlådor som fuktmörknat i färgen. Jag vadar igenom bråten och fäller upp locken: det måste vara tusentals cd-skivor.
Under en trave med engelsk indiepop får jag syn på The Strokes första album. De slarviga kladdiga autograferna på skivomslaget. Vi hade skolkat från skolan och tagit tåget upp till Stockholm, väntat utanför Cirkus sceningång tillsammans med några 17-åriga norskor. Perry hade upphetsat sagt till Nick Valensi att han också spelade bas i ett band och denne hade svarat ”yeah whatever” och norskorna hade blivit inbjudna till turnébussen men efter moget övervägande tackat nej och vi var så oändligt stolta över att de sedan hade pratat med oss på tunnelbanan. Vi var stolta över att över- huvudtaget åka tunnelbana.
När Annika och jag flyttade ut på landet för tre år sedan brydde vi oss inte ens om att packa upp cd-skivorna. De blev liggande här, behövdes inte längre. Och ytterligare tre år senare, när vi nu bestämt oss för att flytta till Malmö, går det inte längre att rättfärdiga deras existens. Precis samma vemod som minuterna efter att Zlatan cykelsparkat in 4–2 mot England: mina framtida barn och barnbarn kommer inte att ha en relation till denna händelse. För dem kommer Zlatan vara vad Benno Magnusson är för mig. För dem kommer cd-skivan vara vad diabilden är för mig.
De kommer inte veta att cd-skivorna en gång var det första man visade någon som kom in i ens hem.
Skivhyllan skulle vara en återspegling av ens personlighet, ens förmodade djup och känslighet. Hur många gånger satt man inte på soffkanten och väntade på att bli bedömd. Eller stod där hos en främmande människa och vägde personens smak, intellekt, briljans. Gör tonåringar fortfarande det? Visar de varandra sina Spotify-listor?
Det är nästan svårt att föreställa sig när de ligger där i fukten, hur livsviktig musiken på de där cd-skivorna en gång var, hur mycket tid och pengar som ägnades dem: cykelresorna ned till Libergs skivbutik på fredagarna med Lokkos, Strages, Bjurmans recensioner i åtanke.
Man fick stå i ett hörn av affären och lyssna igenom skivorna i hörlurar innan man köpte. Förkrossande tonårs- upplevelser: The Strokes första, Ed Harcourt, Regina Spektor, Håkan Hellström.
En gång var alla dessa cd-skivor 25 gram tunga luckor in till den stora världen, den utanför kommungränserna. Nu är det bara plast. Brännbart avfall.
Men det där signerade exemplaret av The Strokes första platta sparar jag nog ändå.
Till barnbarnen, om inte annat.
Ska man gråta ...
Järnrörsdemokraternas toppnamn Almqvist visade med den famösa fyllevideon inte bara en imponerande samling rasistiska smädelser. Med sitt tjat om att Knivsta-födde Soran Ismail inte är – och uppenbarligen aldrig kan bli – svensk visade han också att partiet inte helt övergivit den biologiskt betingade rasismen. En smula jobbigt när partiet försökt profilera sig som kulturrasistiskt. Eller ”invandringskritiskt” som det heter på järnrörslingo.
... eller skratta?
Däremot brukar de största dårarna också ge upphov till den största humorn. Gå in på Youtube och sök på ”krismöte hos SD”.