Här sattes svenskar i slavarbete
Den stora Amerikafebern grasserade i Sverige i slutet av 1800-talet. Över en miljon svenskar emigrerade till Amerika. Långt tidigare, under 1600-talet, då Sverige hade en egen koloni i Amerika, var det mycket svårt att få folk att åka till Nya Världen frivilligt. Mest skrämde den långa och ofta farliga seglatsen. Den kunde ta flera månader i överfulla trånga fartyg med ruttet vatten och stinkande mat, svåra oväder och ständig piratskräck.
Bara tolv transporter sändes iväg från Sverige till kolonin. Värst gick det för skeppet ”Kattan” som gav sig iväg i juli månad år 1649.
Skeppet var cirka 30 meter långt och åtta meter brett, således betydligt mindre än skeppet Vasa. Hon bestyckades med aderton kanoner, för risken att stöta på fientliga fartyg var överhängande.
Ombord fanns en besättning på 30 man och ett 70-tal nybyggare, bland dem kvinnor och barn, samt en del kreatur, höns och grisar.
Befälhavare var nederländaren Cornelius Lucifer med Jan Janson Bockhorn som förste styrman. Deras namn kunde ha gett den skrockfulle onda aningar.
Bland passagerarna fanns flera desertörer som hade fått välja mellan dödsstraff eller ett liv i Nya Sverige samt några tjuvskyttar som valde mellan krigstjänst och nybyggarliv. Den svenska kolonin var således också en straffkoloni. Vanligtvis fick de dömda arbeta för kronan i fem år i kolonin innan de var fria. De skaffade sig då ofta egen mark.
”Kattan” seglade genom engelska kanalen, följde Portugals och Afrikas kust tills hon kom in i passadvindarna och kunde styra mot Karibien. Allt gick bra tills man kom till ön Antigua för att fylla vattentankarna. Där rådde stor vattenbrist så svenskarna fick bara fyra tunnor färskvatten.
De fortsatte till ön S:t Christoffer där de fick hjälp med vatten och proviant. De fortsatte sen till S:t Martin där de köpte salt. Så fortsatte skeppet, det var fortfarande långt kvar till Nya Sverige uppe vid Delaware-floden.
Trots att farvattnen var okända för kaptenen seglade han nu även på natten mellan öarna.
Klockan två på morgonen den 28 augusti rände skeppet på ett undervattensrev, men kom loss. Lika bra gick det med nästa påstötning, men tredje gången satt ”Kattan” fast. Alla ombord hjälpte till med att slänga barlasten överbord, sen åkte saltlasten och färskvattnet. Men skeppet gick inte att rubba.
Kvinnor och barn sattes då i livbåtarna och fördes, med proviant, till en ö i närheten. Då utbröt en svår storm. Besättningen var tvungen att kapa masterna och kasta dem i sjön.
Nästa dag förenade sig männen med kvinnorna och barnen på ön - som visade sig vara obebodd utan färskvatten. I åtta dagar försökte de överleva där, de slickade stenarna med sina tungor.
Då dök två spanska skepp upp. Spanjorerna plundrade svenskarna på alla deras ägodelar och förde dem som fångar till Puerto Rico. Där fick de paradera, under stort larm med pukor och trumpeter, till stadens torg. De blev fria att arbeta eller tigga på ön.
Några enstaka män lyckades nästla sig ombord på främmande fartyg och tog sig under stora svårigheter hemåt.
I början av maj månad 1650 kunde de sista 24 överlevande ta sig ombord på en liten båt, men nu kapades de av fransmän som förde dem till Santa Cruz, där de blev torterade. En kvinna våldtogs och dödades. Alla blev slavarbetare.
Några få lyckades rymma och ta sig till Europa. De flesta dog i fångenskap. Till slut fanns bara en man, två kvinnor och två barn kvar. De fördes till Amsterdam på ett nederländskt skepp. Alla utom mannen, konstapel Johan Rud, som skrev dagbok om hela färden, dog på färden hem.
Axel Oxenstierna fick Ruds rapport om ”Kattans” undergång i april 1651. Totalt hade bara nitton personer lyckats ta sig hem på olika sätt på egen hand.
Av dem gjorde två ett nytt försök att ta sig över till Nya Sverige. Denna gång lyckades de, fast även den överresan blev dramatisk. Över hälften av passagerarna omkom under stormar eller av sjukdomar.
Bara ett år senare, 1655, erövrades kolonin av nederländska flottan och äventyret Nya Sverige var slut.
De flesta av nybyggarna stannade kvar, först under nederländskt styre, kort därefter under brittiskt.
Visste du att ...
… Sverige hade sammanlagt tre kolonier: Nya Sverige i Amerika, Cabo Corso i Västafrika och S:t Barthelemy i Västindien? Tanken var att uppkomlingsstormakten Sverige skulle expandera ut över världen, som alla de riktiga stormakterna. Kolonierna gav prestige, men också möjlighet att hitta nya marknader.
… Sverige i största hemlighet även gav sig in i sju andra kolonialprojekt? De kunde aldrig förverkligas, antingen för att kronan blev bedragen av internationella skojare eller för att de utsända svenska pionjärerna dödades eller försvann spårlöst. Jag skriver just nu en bok om detta.
… svenska staten hade egna avlönade sjörövare, kapare, som hade fria händer att anfalla fiendens fartyg? Den mest framgångsrike piraten, Lars Johansson, kallad Lasse i Gatan, kapade ett 80-tal fartyg. Han adlades för sina insatser och kallade sig därefter Gathenhielm. Adelsätten var utdöd 1782.