Lastar guld trots att skeppet sjunker
Möjligen är Lovisa Hamrin ett tidningsgeni. Bara att ingen märkt det än.
Kanske är hon rent av förtjänt av de 36 miljoner kronor hon tjänade i fjol.
Men antagligen inte.
Hamrin har ärvt sin position som verkställande direktör och delägare i Herenco AB samt styrelseordförande i dotterbolaget Hallpressen AB. Hon är därmed chef över sammanlagt 17 lokaltidningar. En av dessa råkar vara min gamla tidning.
Som knubbig 14-åring tjatade jag till mig ett skrivbord på Falköpings Tidnings sportredaktion.
Under några vilsna tonår kom tidningen att bli min fasta punkt. Det finns ingen plats och inga människor som har format mig mer.
Sammanhållningen var enastående. Kanske för att vi alla hade ett gemensamt mål – nästa dags tidning. Och en gemensam fiende – den egna ägaren.
Det var som ett lågintensivt krig mellan personal och ägare. Längst fram i Herencos lokala frontlinje stod en direktör vid namn Ingemar A Helgeson som under de åren satte ett svårslaget rekord i impopularitet. Bland annat polisanmäldes han av facket för att ha smygläst personalens post.
Mest talande var ändå Helgesons förbud mot den läskmaskin som vi anställda själva hade bekostat.
Den drog ju ström, menade han.
Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på den dag Helgeson slutade. Hur Gunder på annonsavdelningen, till kollegornas jubel, bar upp läskmaskinen från källaren och fyllde den med Cuba Cola och Loranga.
Redan år 2000 skrev branschmedia om ”närmast osannolika rationaliseringar” på Falköpings Tidning. Jag var 15 då, cyklade till mina uppdrag. 60 kronor i timmen. Herenco var kända som ”låglönebältets tidningskungar”. Vi var sämst betalda av alla. Vi jobbade hårdast.
Nedskärningar har varit vardag ända sedan Herenco tog över tidningen 1979. På den tiden var det 65 medarbetare i tidningshuset på Landbogatan.
I dag är det tre journalister kvar.
Resten har fått sparken.
Och Hallpressen AB (Herencos tidningsbolag) gjorde under fjolåret en rekordförlust på 64 miljoner.
För denna insats ansåg direktören Lovisa Hamrin att hon var värd 36 miljoner kronor i lön och utdelningar.
Under de senaste fem åren – medan koncernens tidningar körts ned i avgrunden – har hennes egen inkomst ökat med 450 procent.
Det enda som kan sägas till Hamrins försvar är att hon inte är ensam om att lasta guldtackor i liv-båten medan skeppet sjunker.
Å ena sidan har flera hundra svenska journalister sparkats de senaste åren till följd av tidningarnas kris-paket – å andra sidan har nästan alla chefredaktörer och direktörer fått chockhöjda löner.
På listan över de senaste årens bäst betalda mediechefer är Hamrin bara tvåa. Längst upp finner man kristidningen Göteborgs-Postens Peter Hjörne. Han har också ärvt sin position. Och kanske är även han ett tidningsgeni.
Men antagligen inte.
Ljus i mörkret och Fack off
I en DN-intervju gick medieägaren Jeanette Bonnier nyligen till attack mot tidningarnas styrelserum där publicister allt oftare ersätts av ekonomer. Själv vägrar hon låta sin ägarandel av Bonnier gå i arv till släktingarna. Den ska i stället förvaltas av en stiftelse som varje år ska dela ut miljonavkastningen till konstnärer, forskare och förföljda journalister.
Lovisa Hamrin vägrar uttala sig - ”det är en privatsak” - när branschmedia frågar om hennes enorma inkomster. Hallpressens fackordförande sträcker sig inte längre än till att säga att Hamrins lön ”sticker ut”. Själv förvånas jag över journalistfackets resignation inför mediechefernas absurda löneinflation. Var är kamplusten?