Unikt mål som visar hur viktig journalistiken är
Att åklagaren säger ja till resning innebär i praktiken att Samir kommer att frias för mordet på sin styvmor.
Än en gång visar journalistiken sin kraft.
I maj 1986 erkände en då 15-årig pojke att han hade huggit sin styvmamma till död i familjens lägenhet i Spånga.
Polis, åklagare och domstol skulle dessvärre visa sig ha betydande svårigheter med att stava till ett ord som rättssäkerhet.
I den redogörelse som åklagare Anders Tordai i dag lämnade in till Svea hovrätt och som grundar sig på en ordentlig genomgång av fallet återfinns en del anmärkningsvärt kraftfulla formuleringar.
Åklagaren skriver bland annat att "bevisning framkommit som entydigt talar mot att Samir är gärningsman". Annorlunda uttryckt: det är inte ens så att det inte finns tillräckligt med bevis för att få honom fälld i en ny rättegång. Bevisen talar i själva verket mot att han mördade mamman.
Den blodbildsanalys som en expert har gjort av Samirs kläder visar att han troligen inte är skyldig. Brodern som blev vittne till bråket mellan kvinnan och pappan säger i förhör att fel person dömdes. Och en ny granskning av den tekniska bevisningen talar inte mot Samir.
Formellt ska nu Svea hovrätt ta ställning till om resning ska beviljas. Om så blir fallet ska den tingsrätt som ursprungligen fällde Samir ta sig an målet.
Men i praktiken är detta avgjort. Jag kan inte se att hovrätten säger nej. Att Samir och hans advokat kräver en ny prövning är en sak. Att en åklagare håller med är någonting helt annat.
Och vem skulle vilja pröva mordet igen? Det går i och för sig teoretiskt att tänka sig ett scenario där en åklagare å ena sidan tillstyrker en resning och å andra sidan är beredd att driva ärendet vidare, men efter dagens besked ter sig det alternativet omöjligt.
En åklagare får enligt lag inte gå till domstol om inte hen tror på fällande dom. Och i detta fall finns det inget skäl över huvud taget att tro på någonting sådant.
Jag skulle inte förvånas om detta läggs ner med motiveringen att det är svårt att driva ett mål så här många år senare, ett sätt för rättsväsendet att rädda sitt anseende.
Hur kunde då detta juridiska haveri ske? Vi måste gå tillbaka till den stämning som rådde i maj 1986 för att förstå.
Alla mordutredare värda namnet var upptagna med den polisiära prestigeuppgift som skotten på Sveavägen utgjorde. Sitter det en förortsgrabb med invandrarbakgrund och babblar om att han har dödat sin morsa? Vi har inte tid med sådan skit, statsministern har blivit mördad.
Utredningen kom i stället att skötas av en polis som aldrig tidigare haft med ett mord att göra.
Nästa allvarliga misstag stod åklagaren som väckte åtal mot pojken och Stockholms tingsrätt som fällde honom för.
Nästan 30 år senare konstaterar en helt annan åklagare att domen "i det närmaste uteslutande grundades" på Samirs bekännelse.
Det borde inte kunna ske. Poliser, åklagare och domstolar ska veta att det inte räcker med ett erkännande. Stödbevisning måste finnas. Annars skulle våra fängelser vara fyllda av knäppgökar som erkänt till exempel Palmemordet.
Detta är dessvärre inte det enda misstaget. Två år efter mordet tog Samir tillbaka sitt erkännande. Men en vittnespsykolog - tillhörande en yrkeskår som under alltför många år ställde till med oerhörd skada inom rättsväsendet - kom genom att läsa de nya förhören fram till att pojken ljög. Vad hon nu kunde veta om den saken.
Rättsväsendet förtjänar allvarlig kritik för fiaskot. Men det bör också påpekas att det är rättsväsendet som nu lägger ner tid och resurser för att i efterhand fria en felaktigt dömd människa. Det skulle inte ske i alla länder.
Dessutom har advokat Sargon De Basso gjort ett viktigt arbete med Samirs resningsansökan.
Detta unika mål - aldrig tidigare har en så här gammal morddom lett till en ny prövning - säger även någonting om hur viktig journalistiken är.
Sture Bergwall, Joy Rahman, Keith Cederholm, Broder Tuck-mordet, det är envisa reportrars insatser som har lagt grunden till upprättelse.
Denna gång var Aftonbladet Anders Johanssons podd Fallet av avgörande betydelse. Det var Johansson som grävde fram de flesta nya bevisen.
Omständigheter som var så anmärkningsvärda att det inte längre gick att blunda.