Spekulativt när ”vanligt folk” ska konfrontera politiker
På söndag är det partiledardebatt i SVT. ”Vanligt folk” ska också vara med och ställa frågor. Det får mig att tveka om jag ska se debatten.
Jag testar en tanke här, får se hur långt den bär.
Det finns en spänning mellan folk, folkvalda och medierna som är fullt begriplig, men som börjar bli läskig. Vi såg det senast i Skärholmen.
En politiker i dag förväntas inte bara lägga fram förslag på hur samhället ska bli bättre, hen ska också ha en förmåga att agera själasörjare. Man ska vara nån som finner de rätta orden inför människor som drabbats av ofattbara förluster.
En del klarar det bättre än andra, men det betyder inte att den som klarar det sämst också är den sämsta politikern. (Det betyder inte heller att den som blir bortgjord kan beordra den fria pressen att sluta filma på allmän plats @magdalenaandersson.)
Förra valet hade mediehusen ett upplägg där partiledarna i direktsändning tvingades hantera enskilda personers privata smärta. Ens kusin har dragits med eller ens barn har fallit offer för gängkriminaliteten – varför gör ni inget? Min assistentersättning …
Jag har varit arbetslös i fem år … och under den tiden har ni lovat att … men inget händer.
Samtalet blir meningslöst, för vad kan en partiledare göra mer än att beklaga från djupet av sitt hjärta och därefter veva i gång positivhalarspelet om höjda straff och satsningar på det ena och det andra?
Politikern kan aldrig ställa några frågor tillbaka om varför just din kusin eller just du som arbetslös hamnade i den förfärliga situationen, för då uppfattas hen vara en sociopat. Detta trots att politikernas lösning på det mesta nu förtiden handlar just om
den enskilde individens ansvar.
Resultatet är att den som ställer sin fråga paradoxalt nog blir osynliggjord, eftersom hen inte går att peta på. Men lika osynlig blir även den så ofta omänskliga politik som majoriteten av partiledarna de facto företräder, för ingen har kurage nog att stå där
öga mot öga och dra sin vanliga lans om det personliga ansvaret.
Det finns också nåt spekulativt i mediernas försök att vanligt folk ska få konfrontera politiker på prime time. Om nån partiledare säger nåt som uppfattas som tafatt eller empatistört, vilket är lätt hänt i ett sånt möte, blir det uppståndelse. Det är precis det
alla mediehus behöver i den djävulska konkurrensen.
Med ett sånt här upplägg kan medierna säga att de är allmänhetens ombud, men man skulle aldrig erkänna att det faktiskt kittlar dödskönt i kistan när en partiledare gör bort sig, trots att konsekvensen är att politikerföraktet går in i en ny andning.
Det är möjligt att jag har helt fel, men i värsta fall har jag inte det.