Tekniken styr oss mot undergången

Publicerad 2011-03-17

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vart tog kärleken vägen?

Jag har gått till samma kem på Folkungagatan på Söder i trettio år. Pling, plong. Konstantin (vi kan kalla honom så) brukar sitta längst in i lokalen med sitt måttband och sin symaskin. En stabil kille som jag aldrig har hört säga något annat än: Hej. Okej. Blir det bra så här? Ska vi säga lördag? Det blir 360.

Det senaste året har han lagt till: ”Det är chip. Längst ner.”

I går när jag skulle hämta tvätten, så råkade jag bara säga slänga ur mig: ”Vad är det som händer? Först kärnkraftshaveriet i Japan och så Gaddafi som hänger sig kvar vid makten som en handgranat.”

Konstantin exploderade: ”Det kan vara slutet”, sa han. ”Utvecklingen har gått åt fel håll. Det skenar. Vi har tappat kontrollen. Vad som helst kan hända. Snart är det bara en tredjedel av jordens befolkning kvar. Resten har försvunnit ner i leran.” Han stirrade ner på golvet bakom disken och fortsatte: ”Vi förstör våra resurser. Vi förgiftar jorden och haven. Vi roffar åt oss och lämnar ingenting kvar till framtiden. Vi tänker bara på oss själva. På vad vi ska köpa för att få det bättre. För att vi vill hänga med.”

Han slog ut med armarna som vingar: ”Tekniken styr. Tekniken går före och vi följer bara efter. Pip, pip. Vi tittar in i våra Iphones och datorer och ser bara oss själva. Vi håller bara på med oss själva.”

Och nu slängde han in kärleken: ”Var är kärleken”, frågade han. ”Var är kärleken mellan människor? Var finns den? När såg du kärleken sist?”

Jag blinkade. Försökte komma på något. Tja, den fanns väl där ute ... någonstans ...

Och nu ville jag slänga in grisarna i debatten. De miljontals grisarna som lever sin egen likvaka och äter upp sina svansar i hangarerna i Ungern, Tyskland och Danmark och som ...

Men Konstantin kör sitt spår: ”Jag träffar inte min familj längre”, säger han. ”Jag har tre barn, men alla håller bara på med pip, pip. Jag kommer hem, jag säger hej, men ingen frågar hur dagen har varit. Jag går in i mitt rum och mina barn sitter i sina rum. Vi talar inte med varandra. Vi sitter inte längre runt bordet och samtalar. Alla har sina tider. Alla är upptagna. Ingen har tid.”

Han pillar på måttbandet och frågar: ”Vart tog kärleken vägen?”

Monica Gunne

Följ ämnen i artikeln