Vart ska en avsatt diktator ta vägen?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När rimligtvis bara veckor återstår av Saddam Husseins 34-åriga skräckvälde i Irak finns skäl att fråga: Var finner vi Saddam efter det?
Som en Hitler död i ruinerna av sin bunker?
Eller som en välnärd och halvlycklig föredetting i exil som Idi Amin, som i Jeddah, Saudiarabien, kör runt i en vit Cadillac, fiskar i Röda havet, tittar på CNN och spelar dragspel för barnbarnen?
Eller som en Milosevic ställd inför en FN-tribunal?
Eller som en Usama bin Ladin på flykt i bergen?
Ingen gissning är bättre den andra. Det finns inget tydligt mönster för hur det går för historiens diktatorer och våldsmän, när sista ronden är över.
President Noriega av Panama avtjänar fängelsestraff i Florida som narkotikahandlare. Men andra latinamerikanska skurkar som Dominikanska republikens Trujillo och Argentinas Perón kunde leva la dolce vita som playboys i general Francos Spanien.
En självutnämnd kejsare, den storhetsvansinnige Napoleon, erövrade först hela Europa, förlorade det och skickades av britterna i husarrest på Sankta Helena i Sydatlanten, varifrån han under de resterande sex åren av sitt liv framställde sig som bäraren av revolutionens frihetsideal och hävdade att krigen påtvingats honom av utländska makter.
Det har de gemensamt:
1) De har egentligen alltid velat väl.
2) Det är alltid någon annans fel att de hamnat i svårigheter.
Schahen av Iran jagades i landsflykt i Panama och Egypten. Där jämrade han sig över att hans enda felsteg varit att han genomdrivit moderniseringarna av Iran för fort. Aldrig talade han om brutaliteten inom sin hemliga polis, heller aldrig om hur han och hans släktingar dag och natt stulit med händer och fötter.
Som reporter har jag kommit att träffa flera av de forna härskarna i exil. Ofta är de
patetiska.
Jag stod en vinterdag i åttiotalets början vid ett slott utanför Paris och väntade på att slottsherren skulle komma ut, sätta sig i en bil och göra slut på sin exil. Inne i sitt slott övervägde Centralafrikanska kejsardömets utjagade kejsare Bokassa I om han skulle återvända till huvudstaden Bangui, där livstids straffarbete väntade den man som inte bara var kejsare utan också "Den heliga moderkyrkans trettonde apostel" samt "Stormästare i det internationella brödraskapet av frimärkssamlarnas riddare". Jag såg isen lägga sig på slottsfontänen och kejsaren saknade pengar att köpa ved till slottets kamin.
I Marbella på sextiotalet åt jag fisksoppa med konung Mwamba Mwambutsa IV av Burundi. När kungens statsminister, parlamentets talman och vice talman mördats tog kungen statskassan med sig till Europa. Med klokskap sa han: "I mitt land är det inte lätt att överleva som politiker."
Under samma period satt Moise Tshombe i Madrid, ofta i en röd läderfåtölj på Hotel Palace Bar, och drack gin&tonic. Renegaten från Katanga lade ut texten för oss reportrar om sin planerade comeback i Kongo. I stället kidnappades han under en flygresa, fick exil i Algeriet men dog efter två år - av leda.
Jag var nyligen i Zimbabwe. Där spekulerades det i att landets marxistiske tyrann Mugabe var på gränsen att ge upp vanstyret och gå i exil hos överste Khadaffi i Libyen. "Men jag då?" kunde man ana sig till att höra från överstelöjtnant Mengistu som efter kommunistiskt våldstyre i Etiopien gått i landsflykt hos Mugabe och vistades i en villa i Harare.
Rumäniens Ceausescu fick aldrig chansen att gå exil. Han jagades ifatt och efter en ståndrätt avrättades han. Tjuven och presidenten Marcos av Filippinerna dog snabbt när han gått i exil på Hawaii.
Men vem skulle nu ta emot Saddam om han ville avstyra kriget genom att ge sig av från Bagdad? Det har talats om Algeriet, Libyen eller Vitryssland.
Men skulle man inte i stället kunna centralisera frågan och i FN:s regi inrätta ett Höstsol för avgångna despoter och sparkade tyranner?
Tänk er att ha dem sittande på en bänk och dra historier för varandra, Saddam, Baby Doc och Fidel Castro, mulla Omar, Pinochet, Kim Jong Il och Mugabe.