Är världen på väg rakt åt helvete?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter den 11 september syntes den bästa av världar förvandlad till den värsta.

Två civilisationer drabbade samman och inslagen av rasism var tydliga – från bägge sidor. Många fruktar att denna kulturkollision kan föra världen rakt åt helvete.

Knappast, skriver Aftonbladets Staffan Heimerson från Islamabad – den bästa av världar väntar runt hörnet.

Ofta har jag sedan Berlinmuren föll och kommunismen kollapsade bjudits in till folkhögskolor och Rotaryklubbar, pensionärsträffar och Timbrosponsrade frukostmöten för att hålla föredrag om omställningen till den nya moderna tiden – med dess demokrati och IT, marknadsekonomi och globalisering, stigande läskunnighet och sjunkande födelsetal, mat till alla, ökad rörlighet, vidgade vyer, färre fördomar och dogmernas död.

Det var självklart att jag – med en litterär stöld frånVoltaires ”Candide” - gett föredragen titeln: I den bästa av världar.

Det var den ju. Fler människor levde friare, friskare och mättare än någonsin i historien. Nittiotalet närde framstegsoptimism.

Framsteg och optimism är rogivande. De skapar inte konfrontation och dramatik. I konfrontations- och dramatiktörstande yrken skapar lyckotillståndet en rastlöshet. Jag hade därför ofta två underrubriker i form av klyschor, vilka jag ogenerat säger mig ha myntat:

Jag talade om Det postpolitiska samhället. Med friare människor med oändliga valmöjligheter och obegränsad tillgång till information hade politiken och de traditionella ideologierna till en del spelat ut sin roll. Partierna miste medlemmar, valdeltagandet sjönk. Och, paradoxalt, demokratin var stabilare än någonsin.

Jag talade också om Den nyhetslösa eran. Utan kalla kriget och terrorbalansen hade verkliga nyheter blivit en bristvara. EUs tariffmysterier sände inte nyhetsvibbar som ryska stridsvagnar på Prags gator. En kommissionär i Bryssel hade inte samma sex appeal som en Lech Walesa i Gdansk.

Så kom den 11 september.

Den bästa av världar var inte längre så bra. Ideologi – västvärldens värderingar versus islam – blev brinnande aktuellt. Politiska beslut fick sin mest drastiska effekt – krig. Tidningar översköljdes timme för timme av nyheter.

Tre påståenden: 1) Vi lever i den bästa av världar, 2) Vi lever i det postpolitiska samhället, 3) Vi lever i den nyhetslösa eran var alla fel. Och alla sa vi, förnumstigt och banalt: ”Efter detta blir världen aldrig den samma.”

Åjo.

Terrordåden den 11 september var uppseendeväckande. Metoden – att kapa passagerarplan och styra dem in i skyskrapor – fyllde vår fantasi. Målet – kända byggnader i en storstad som många av oss kände oss hemma i – skapade identifikation. Antalet offer var stort.

Men terrordåd i sig var inget nytt. Invånarna i Englands storstäder lever sedan trettio år tillbaka med risken att IRA-bomber exploderar på deras tunnelbana.

Hämndaktioner från personer som ser sig som ”de förtryckta massornas” ombud var heller inte unikt. De tamilska tigrar i Sri Lanka utför terrorhandlingar för att nå politiska mål. Europa har levt med sina Baader-Meinhof och Brigate Rosse. Baskernas ETA förpestar än i denna dag spansk vardag. Japan hade sin Röda armé. I Sydamerika balanserade Tupac Amaros mellan befrielserörelse och terrororganisation, Sendero Luminoso var terrorister i maoismens namn och FARC i Colombia agerar i krysset mellan kokain och kommunism.
Inte kunde väl en religion klandras för massmordet, men visst är det utslag av rasim

Nu kom terrordådet från ett förväntat håll: ett välfinansierat, hemlighetsomgärdat terroristnätverks jihad (heliga krig) i namnet av en primitiv, fundamentalistisk variant av islam.

Islam! Muslimer!

Radarskärmarnas varningslampor blinkade: Va-va-de-vi-sa!? Exotiska komponenter: en störtrik arab, det vilda Afghanistan, de bisarra talibanerna, kanske en atombomb i händerna på en organisation med ett namn som var svårt att uttala. Skinnet knottrade sig på ryggen.

Vi tyckte oss ha fått facit på den filosofiska samtids-och framtidsdiskussion som pågått i drygt tio år: Står vi vid ”historiens slut” (som Francis Fukuyama i positiv bemärkelse hävdade), med världen unisont på väg in i demokratins, liberalismens, humanismens och marknadsekonomins balans, alla till gagn och glädje? Eller kommer (som Samuel Huntington hävdade) ”en civilisationernas sammandrabbning”?

Där stod vi handfallna – med 1) den värsta av världar, 2) politikens renässans och 3) fler nyheter än vi kunde smälta.

I toleransens namn intalade miljoner människor sig själva, att inte en ras, araber, eller en världsreligion, islam, generellt kunde klandras för massmordet. Men tyst för sig själva medgav många av oss att vi för vissa människor kände ett främlingskap som gav oss obehag.

Varför är arabvärlden så statisk, odemokratisk och utvecklingsfientlig? Vad driver muslimer till deras apartheid-behandling av sina kvinnor?

Redan frågorna gör att en diagnos kan ställas: Det rör sig om en civilisationernas sammandrabbning. Det är naturligtvis utslag av rasism. Jag, som nu är bosatt i Pakistan och använder arbetsdag och fritid enbart till att följa händelseutvecklingen i den islamska världen, ser att rasismen är ömsesidig.

Antisemitismen sådan den yppar sig på islamska tidningars ledar- och insändarsidor är den grövsta sedan Hitler. Demoniseringen av USA vore komisk om den inte speglade både bitterhet, hybris och mindervärdeskomplex.

Det finns en ravin i värderingar mellan den moderna, högkonsumerande västvärlden och den auktoritetstroende, fatalistiska islamska världen.

Och, frågar vi oss, för denna civilisationernas kollision oss rakt åt helvete?

Knappast.

För det första är det bara USA som är målet för jihad. Mot resten av västvärlden – från Sverige i norr till Australien i söder, Kanada i väster till Japan i öster – uttalas inga hot. Det var World Trade Center som demolerades, inte Eiffeltornet eller Öresundsbron.

För det andra är det problem som ger terroristerna en viss moralisk legitimitet, Palestinafrågan, lösbart. Det finns plats för både ett Israel och ett självständigt Palestina. Det är lätt att göra östra Jerusalem till Palestinas huvudstad. Det behövs bara lite vilja, en gnutta västerländsk humanism och lite mindre religiös fundamentalism från Israel.

För det tredje är nästan alla civilisationer – de postkommunistiska länderna med Ryssland i spetsen, de latinamerikanska, de konfucianska, buddhistiska och hinduiska länderna i öster – på väg in i en världens mittfåra. Det är för de flesta Sony och Suzuki, Nato och WTO, Visakort och Ikeasoffa som gäller. Det finns ingen vietnamesisk variant av en amerikahatande bin Ladin-liknande rörelse.

För det fjärde arbetar tiden för västvärlden. Det tog Churchill mer än fem år att ta kål på nazismen. Det krävdes fyrtio år av uppdämningsåtgärder för att plocka av kommunismen dess lockelse.

Det finns tålamod – och bomber och informationsutbyte – tillräckligt för att också marginalisera terroriströrelserna.

Läkningstiden är kortare än förr. Det talas om recession. Men statistik visar att en ekonomisk nergångstid bara varar tio månader. Oljepriset har sjunkit i stället för att stiga.

Några flygbolag konkursar men nya kommer till. Aktiekurserna står sig någorlunda.Till och med dödstalet för terrordåden går i rätt riktning: det befarades att 7 000 omkommit men när många sent omsider gett sig till känna ligger siffran på 3 000.

Tre månader efter dådet på Manhattan var vi tillbaka i Fukuyamas huvudspår av samförstånd och utvecklingsoptimism. Det mesta kan lösas; till och med Afghanistan har blivit en bättre plats att leva i. Världsterrorismen var en papperstiger.

Bakom nästa hörn har vi den igen: Den bästa av världar.

Staffan Heimerson