Schyffert fick aldrig min äckliga chokladask
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det är en vanlig onsdag, i förrgår faktiskt, smält snö förvandlad till sylvass is ligger överallt i allmänhet och på vår trappa i synnerhet. Det är en jobbig vecka med sjukdom och ont. Sedan månader tillbaka har jag väntat på Sveriges roligaste män. Detta är något man kan slänga ur sig lite slentrianmässigt för att övertyga sin omgivning, men Johan Glans och Henrik Schyffert ÄR Sveriges roligaste män.
På vägen till teatern stannar vi till vid det lokala livset för att köpa en ask choklad till Henrik.
”Känner du Henrik Schyffert?”, frågar Joachim.
”Javisst, vi är Facebookvänner”, svarar jag.
Prislappen river sönder kartongen och det känns som om jag lika gärna kunde lämna över en skrapad trisslott utan vinst. Classy.
På teatern sitter jag bakom en kvinna med hiskelig frisyr som gapar ”JA PRECIS HAHAHAHA” varje gång hon känner igen sig, vilket blir ganska ofta eftersom det handlar om igenkänningskomik.
Någonstans i mitten av föreställningen går herrarna igenom lokaltidningarna och Henrik konstaterar att ”I Kalmar finns det bara en som räknas, Malin Wollin, fotbollsfrun, det viktigaste är vad hon tycker. Tycker hon det är bra så är vi safe”.
Jag blir otroligt upphetsad och börjar spontanapplådera min egen person bara för att upptäcka att det är alldeles tyst i salongen. Det har inte varit så tyst på teatern sedan Lasse Kronér signerade sin bok ”99 mackor – del två”.
Låt mig på mitt eget unika sätt göra det fullständigt klart för er hur tyst det var.
Det var så tyst att man kunde höra stjärtgräs växa. Så tyst var det.
När föreställningen är slut är det dags att överlämna den trasiga chokladasken med påver livschoklad. Jag går upp för en lång trappa och kommer in i ett rum där Johan Glans står någonstans i mitten. Utan att säga något börjar jag skanna av rummet för att hitta Henrik, som inte är där.
”Henrik har redan hunnit i väg”, säger Johan och ser matt ut, sitt efternamn till trots.
”Jaha”, säger jag och undrar vad jag ska göra nu, i en loge med en matt Johan Glans och en äcklig chokladask.
Jag skulle förstås kunna räcka över asken och säga tack för föreställningen. Men det gör jag inte. I stället räcker jag över asken och utropar ”KAKOR, PÅ EN TORSDAG” på dåligt imiterad skånska fast det bara är onsdag.
”Tack”, säger Johan Glans.
Och så går vi.
En stund senare kör vi förbi Johan Glans när han promenerar mot stans enda öppna korvkiosk.
”Men Joachim stanna, han kanske vill ha skjuts!”
”Nej Malin, nu räcker det.”
Malin Wollin