Låt Flink leva sitt stilla liv – där han är
Efter en lång barrunda en junikväll 1994 går en ung man hem, tar på fältuniformen, hämtar sitt vapen och 150 patroner och ger sig ut igen. Han skjuter mot alla som kommer i hans väg. Vid dagens slut har han avrättat sju människor och Sverige har fått sin värsta massmördare.
Ni minns officeren Mattias Flink, vapensmedens son som såg så stilig ut på bild. Som skyllde sitt dåd på föräldrarnas skilsmässa, på att flickvännen just gjort slut och på en tillfällig psykisk störning utlöst av alkohol den där kvällen.
Nu har han ansökt om att få sitt livstidsstraff tidsbestämt. Av Sveriges 160 livstidsfångar har 52 ansökt om tidsbegränsade straff. Flink, Arklöf, Ausonius – alla säger de samma sak:
De inser vidden av sitt handlande, ångrar sig och bör därför befrias. De ber helt enkelt om förlåtelse. Men ska man bli fri för att man ångrar vad man har gjort? Och bör allting förlåtas?
Om jag hade mördat sju personer på ett torg och inte förrän efteråt insett vilken skada jag åsamkat, skulle jag böja mitt huvud i djup skam och förtjäna att bli inlåst. Men den här kolumnen handlar inte om att alla mördare ska sitta inne för evigt. Den handlar om förlåtelsen i sig.
Först: Förlåtelsen är en mycket viktig grundförutsättning för varje fungerande samhälle. Annars riskerar man hämnd, kaos och barbari. Men uppfattningen i vårt samhälle är att allt bör, kan och ska förlåtas.
Det är som om förmågan till förlåtelse i alla lägen skiljer oss i västvärlden från ”dom” – det civiliserade väst från det barbariska öst.
Att vägra förlåta betraktas som omänskligt. Men vad gör förlåtelsen med den som förlåter den grövsta handling och med den som blir förlåten?
Lasse Dencik, professor i socialpsykologi, menar att det är förlåtelsen som ”håller fast förövaren i sin offerroll, som kastrerar honom på hans värdighet och frånkänner honom ansvaret för sitt eget liv och handlande. Som gör honom till ett barn, till ett omsorgs- och terapi- beroende väsen”.
Vi har kommit att tro att förövarens handlingar i grunden är omgivningens ansvar för att vi inte har givit tillräckligt med kärlek eller terapi. Förlåtelse har varit Guds sak men nu är Gud avskaffad och den som förlåter allt axlar Guds mantel. Han blir någon som höjer sig över de andra, genomgod och överlägsen.
Men de som är snara till förlåtelse tycks inte ta sig själva och sitt eget värde på allvar, som Ann Heberlein, doktorand i etik, uttrycker det. För det finns situationer då det inte är lämpligt att förlåta, som när kränkningen skadat självrespekten.
I förlåtelsen, menar Heberlein, lyfts skulden av den förlåtne men ibland behöver vi rättvisa snarare än förlåtelse.
Med Gud avskaffad och paradiset förlorat har detta livet blivit så mycket mer värdefullt. Kanske är det därför så många livstidsdömda nu ber om att någon gång få leva åtminstone en liten del av sitt enda liv i frihet. Förståeligt.
Men när jordelivet blev till det enda, blev också brottet så mycket mer definitivt och avskyvärt.
Offret är inte längre någon ängel som väntar på sina nära på andra sidan döden.
Jag tror inte på inlåsning som terapi. Fängelse avskräcker inte och gör inte brottslingen till en bättre människa. Nej, att låsa in förövaren är bara till för allmänheten. För att vi för en tid ska känna oss trygga och framför allt för att brottsoffer och efterlevande ska få en känsla av rättvisa och upprättelse.
– Jag vill leva ett stilla liv, kanske hålla på med hantverk om jag blir fri, sa Mattias Flink i Örebro tingsrätt.
Jag kan inte tänka mig en bättre plats att tillmötesgå hans önskan än där han befinner sig just nu.