Så blir alla invandrare kriminella och farliga

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

helskärm

I veckan blev Sverigedemokraternas partiordförande

Jimmie Åkesson pressad av

Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Vi fick till exempel reda på att Jimmie tycker att Laila Freivalds är svensk, trots att hon är invandrare från Lettland. Samtidigt som Jimmie uppfattar Nyamko Sabuni som osvensk, trots att hon också kom hit till Sverige som barn.

”Jag känner inte att jag vill göra det, helt enkelt”, som Jimmie uppriktigt svarade. Och man får ju i alla fall ge honom det. Ärligheten, och att han inte ens orkar (eller förmår) fläska på med några hitte-på svar

eller låtsas-logiska argument.

Värre är det väl med oss andra.

I förra veckan satt jag och läste en artikel av Ole Rothenborg i samma tidning som handlade om gängkrigen nere i Köpenhamn. I artikeln beskriver Ole Rothenborg alla dessa ”kriminella invandrargäng” i Köpenhamn. ”Tre unga invandrare” ska ha hotat en journalist med pistol. Vittnen ska ha sett ”invandrare i 20-årsåldern” springa från platsen. Och ”unga invandrare” patrullerar gatorna med pistol.

Det är invandrare, invandrare

och invandrare, och jag river mig

i huvudet när jag läser och undrar vilka dessa ”invandrare” är.

Det är svårt att veta, för ingen av dem får komma till tals. Det får däremot en Hells Angels-medlem som kommenterar detta anonyma och helläskiga i slutet av artikeln.

”Vi tänker inte finna oss i att bli trampade på längre”, som en Jørn Nielsen från Hells Angels säger. ”Vi ska försvara oss, det har vi alltid gjort.

Slut citat. Och slut på artikeln. Det är nästan så att man sitter och blir lite gråtmild. Släng fram ett gäng ”invandrare”, och Hells Angels framstår som en grupp oskyldiga dagisbarn. Inte en följdfråga. Ingen som frågar den här snubben Jørn om han kan definiera vad han menar med ”längre”. För det är ju ändå något man undrar över. Exakt när var Hells Angels en klubb som finner sig i att bli trampad på? Är det ett problem de har – för snälla toffelhjältar till medlemmar ”men nu jädrans får det vara nog”.

Och vilka är de här ”invandrarna” som det hela tiden refereras till i

texten? Dessa invandrargäng som Hells Angels måste ”försvara” sig mot.

När jag pratar med Köpenhamnspolisens informationsavdelning säger de att gängkrigen i Köpenhamn utkämpas mellan cirka 600 medlemmar från bikermiljö (där i princip alla är heldanskar i rakt nedåtstigande led sedan Harald Blåtands tid) som strider mot kriminella gängstrukturer med cirka 400 medlemmar (där det bara är 1/3 av medlemmarna som har ett annat medborgarskap än danskt). En brokig blandning av

kriminella som består av en majoritet etniska danskar, men också av danskfödda danskar vars föräldrar, eller far- eller morföräldrar en gång invandrade till Danmark, och invandrade danskar. Ändå klumpas

hela problematiken ihop till samlings-begreppet ”invandrare” i artikeln. Som om det är den självklaraste sak

i världen. Och det kanske det är. Och om det inte är det, så kommer det ju

i alla fall att bli det.

Frågan är förstås vad som påverkar oss mest. Killar som Jimmie, eller alla dessa värdeord som vi ständigt skedmatas med. Små, små doser av slappbeskrivningar som lägger sig tillrätta i vårt medvetande där de blir till slaggprodukter som stannar kvar, även när vi har glömt allt annat.

Svenskar och danskar går att lita på. Invandrare är kriminella och farliga. En framgångsrik invandrare kallas för svensk eller dansk. (Jag tror knappast att Ole Rothenborg skulle kalla Jan Guillou eller kungabarnen eller Amelia Adamo eller den danska kronprinsessan Mary för ”invandrare”.) En kriminell dansk eller svensk blir däremot en ”invandrare” om det så var hans farmor som emigrerade en gång i tiden.

Logiken? Vad var det nu Jimmie sa? Vi känner väl inte att vi vill göra det. Helt enkelt. Det handlar om en känsla.