Lägg ner flummet – lyxväskan är en bluff
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Fiskade upp en gårdagens nyheter på väg hem från Bangkok. Läste om Hermès lyxväska Birkin som man numera kan köpa i Hermès butik i Stockholm?–?en väska som går loss på sisådär en 200?000 kronor i krokodilskinnsvarianten.
Innan vi går in på vad en väska för 200?000 kronor klarar av som inte andra väskor klarar av.
I DN-artikeln får jag veta följande.
Hermès har öppnat butiker i Seoul, Bangkok och kinesiska Hangzhou men tillverkas bara i Frankrike av franska hantverkare för ”här tummas inte på kvalitetskraven” och ”allt hos Hermès är det bästa”. Personalen har både sylen och nålen i höger hand och verktygen ”dansar över väskan”. Varje handväska sys för hand av en enda person och ”hennes fingrar handskas smidigt och erfaret med det ömtåliga skinnet”. På Hermès säger man att hantverkare som Aurélie och de andra i ateljén alltid känner igen sina väskor på ”den personliga signaturen i hantverket”? och yada, yada.
Underförstått. Hermèsväskorna är inte som vilken dussinvara som helst. Betalar man 200?000 kronor betalar man för att någon högerhänt jävel har tagit sig tid för att lära känna ens väska på riktigt. En Hermèsväska får till skillnad från ett svenskt fosterbarn en massa garanterad kärlek, och allting är så fantastiskt och unikt att det inte är någon hejd på det hela.
Frågan är väl bara; hur unik kan en väska bli? Vi snackar ju trots allt om ett begränsat användningsområde och en begränsad yta med dött skinn. Hur är det överhuvudtaget möjligt att jobba upp sig på en 200?000-kronorsnivå? Syr de in knark i fodret? Är det med fara för sitt eget liv som personalen tar på sig det riskfyllda uppdraget att sy en väska? Kan väskorna tillfredsställa en sexuellt, kan man uträtta sina behov i dem när man är på stan?–?och spola efteråt?
Fast jag fattar ju vad det handlar om. Att vi skall sitta där och bli övertygade om att 200?000 kronor handlar om kvalitet. För att det är fransmän som syr. För att det är ljus som silas in genom fönster. För att nålar dansar. För att allting är så fucking löjligt speciellt för att väskorna sys för hand av ”en enda person” som är unik.
Till skillnad från vaddå? Människor från Mars? Dresserade elefanter? Eller icke unika thailändare eller indier eller kineser som sitter och handsyr prylar över hela jorden med sina orena och skitiga och slarviga händer?
Jag kommer att tänka på ett klipp som jag har haft på anslagstavlan tidigare. En favorit. Den glada kvinnan som fick frågan ”kan du tänka dig att köpa kläder som är sydda av barnarbetare”. Alla som svarade nej, och kvinnan som sa något i stil med ”ja, absolut! Jag tror inte alls att kvalitén blir lidande”.
Jag misstänker att kvinnan i alla fall har rätt om det sista. Det vill säga; är det stinkage med barnarbete och fackförbundsförbud? Ja, det kan man tycka. Kan det vara läge att stödja inhemsk produktion för att man vill värna sysselsättningen? Ja, det kan det vara. Skall vi intala oss att det för den skull blir 199 500 kronor bättre? Det kan vi göra. Men det är med all säkerhet en fet och väldigt löjlig lögn.
En Birkinväska är en väska. Enligt vissa är det väskornas väska, men framför allt är det en prislapp på 200 000 som man kan bära omkring på. Väskor har blivit den kvinnliga motsvarigheten till männens prestigebilar (med den dåliga egenskapen att man inte kan förflytta sig i dem i tysta 110 kilometer i timmen vilket känns som ett nerköp). Men låt gå för det. Gör mig däremot en tjänst och skippa flumsnacket om fransmän och kvalitet och handsytt och dansande verktyg och väskor som går i arv i generationer och säg som det är. Man bygger en myt. En myt som en skribent på Sveriges största morgontidning har hjälpt till att haussa ytterligare genom en helsida med en massa okritisk dynga.
Vad var det man sa?? Stor bil?–?liten??
Gäsp. Ge mig en kvinnlig motsvarighet.
Lena Sundström