Något pågår under ”domedagsglaciärerna” – och det skrämmer mig
Vi är vana vid dystra besked på klimatfronten.
Men den rapport som kom i veckan, om vad som pågår under ”domedagsglaciärerna” i Antarktis, är en av de mest skrämmande hittills.
Den borde förändra hur vi ser på framtiden.
Jag har läst hundratals rapporter och artiklar om klimatförändringarna de senaste sex-sju åren.
Visst finns det några som man med god vilja skulle kunna kalla för hoppfulla nyheter – framför allt handlar det om utbyggnaden av sol- och vindkraft på global nivå. Den går nu så snabbt att efterfrågan på fossila bränslen beräknas nå sin topp kring 2030 och att produktionen av el snart kommer från en majoritet ”förnybara” källor i stället för kol, olja och gas.
För den som tror på moderniteten, på föreställningen om det ständiga framsteget, på att människan till slut alltid kan kontrollera och forma sin omgivning, är det här en logisk utveckling.
En strimma ljus
Men de allra flesta rapporter är stämda i moll. De handlar om signaler från olika ekosystem eller platser på jorden om att vi tvärtom är på väg att förlora kontrollen.
Ändå brukar de studierna innehålla en ventil – om vi bara snabbt minskar våra utsläpp har vi en chans att klara det. En tamp att hålla fast i, en strimma ljus i det mörka – och varför inte? Har inte mänskligheten trasslat sig ur alla knipor den hamnat i hittills?
Det är därför den rapport som nyligen publicerades i Nature Climate Change om isarna i västra Antarktis är så skrämmande. Den handlar bland annat om de båda ”domedagsglaciärerna” Thwaites och Pine Island och om hur varmare vatten tar sig in under shelf-isarna och smälter dem underifrån.
Den slår fast att istäckena i Västantarktis oundvikligen kommer att smälta, vad vi än gör, på grund av klimatförändringarna. Inte ens drastiska utsläppsminskningar under de kommande decennierna kan bromsa avsmältningen.
Med tanke på att västra Antarktis håller is tillräckligt för att höja havsnivån med fem meter, är det här oerhörda nyheter.
Miljarder människor i världens största städer kommer att påverkas.
”Tappat kontrollen”
Studiens huvudförfattare, Dr Kaitlin Naughten, säger i en kommentar:
"Det ser ut som att vi har tappat kontrollen över smältningen av det västantarktiska istäcket. Om vi hade velat bevara den i dess historiska tillstånd, hade vi ha behövt vidta åtgärder mot klimatförändringar för decennier sedan. Den ljusa sidan är att genom att inse denna situation i förväg kommer världen att ha mer tid att anpassa sig till den kommande havsnivåhöjningen.”
Hon menar samtidigt att vi måste fortsätta kämpa mot klimatförändringarna, eftersom det kan ge stor effekt i nästa århundrade.
Stenåldershjärna
Men kommer vi att kunna ha det perspektivet, inse vilken situation vi är i – och vad som måste göras?
Det är inte troligt. Vår hjärna är i mångt och mycket en stenåldershjärna och agerar på samma sätt som när livet var en ständig kamp för överlevnad på savannen, då det gällde att agera snabbt och kortsiktigt för din egen, familjens eller gruppens fortlevnad. Vi har betydligt svårare med långsiktiga hot. Mänskligheten kommer att fortsätta leva som om det som presenteras i rapporten inte krävde en omedelbar omställning.
Men om författarna till den nya studien – som ligger i linje med flera andra rapporter – har rätt, så innebär det att vi måste börja se på framtiden för kommande generationer på ett annat sätt.
Att ”fixa” eller ”rädda” klimatet är en sak – att börja planera för anpassning är en annan.
Det är något med oundvikligheten som gör att vi åtminstone borde börja prata om det, bortom de vanföreställningar vi har om att allting kommer att gå att lösa med mänsklig skaparkraft.