Det är lätt att tappa fokus bland löspittarna

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När facket släpper loss hamnar fokus lätt fel.

Fokus har i veckan i n t e legat på Saabs fiasko som biltillverkare. Det har inte legat på att med Trollhättan får Sverige ännu en industribygd i förfall. Och det är rätt; det är inte d ä r fokus ska ligga. D e t eländet är inte veckans stora nyhet. Det är inte ens en liten nyhet. Med Volvos tröghet att anpassa sig till kunders smak och marknadens trender och med Saabs marginella produktion har det länge stått klart att Sverige det här decenniet är vad Trabant var på åttiotalet: inte mycket att ha.

Fokus har legat på löspittar och horor i skyltfönster, champagne vid bordet och sprit i sängen, Tabu, Maxim och Kakadu.

Även d e t fokus är fel.

Svenska fackföreningsledare är inte ensamma om att bära sig svinaktigt åt, när de satt fötterna på utländsk mark. Det är också vad brittiska fotbollsfantaster gör. Världens mest disciplinerade och väluppfostrade människor, japanerna, blir spritt språngande galna, när de når Taipeis bordeller.

Inte ens fackföreningsledarnas galanta inköp av vulgärt vågade presenter till delegationens kvinnor faller under åtal. Det sorteras endast in under rubriken: Dålig smak.

Fylla och fruntimmer, horhus och handel med löspittar går naturligtvis att förfasa sig över. Men det är - och ska vara - en del av den privata sfären. Den bestämmer vi själva över. Det är inte en klassiskt skuldbelagd alkoholfråga. Det är inte ens en opportunistisk kvinnofråga.

Gubbsen har - surprise, surprise - burit sig åt som svin. Men inte värre. Bort med tassarna.

Vi är svenskar. Vi är inte mera eleganta än så. Gentleman är inte ett svenskt ord.

Spritbesattheten bär vi med oss i generna. Den frisinnade sexsynen är ett arv från -68-radikalismen. Och det är så det går till i konferens-Sverige. Naturligtvis får även fackföreningsledare och socialdemokrater vara fulla när de vill. Köper de horor har de plikt att förklara sig enbart inför sina hustrur. Det är inget argument mot prostitution att riktiga grabbar varken vill eller behöver köpa sex. Det är inget fackmedlemmar och partiet ska lägga näsan i.

Uppbragtheten ska vi spara till skandalens andra - men mindre intensivt belysta - moment.

Fokus ska ligga på frågan: Vem betalade?

Svaret är: Det var inte fackföreningsledarna själva som stod för notan. Champagnen på porrklubbar i Köpenhamn och horor i Bryssel, Bacardi Breezer på Dagsholms hotell och löspittar à 600 kronor på Istedgade betalades med medel ur medlemskassan.

Det handlar då om det amerikaner kallar OPM - Other People"s Money.

Missbruk av OPM är en svensk sjuka. Det går en rak linje mellan Mona Sahlin och Percy Barnevik, Lars-Olof Petterson och Tommy Larsson och dennes fackliga snitsare i Metall avdelning 112.

Vi var med rätta upprörda när ett statsråd hyrde Mercedes och köpte kläder, blöjor och Toblerone på det plastkort som betalades av skattebetalarna.

Alla har vi också ylat med ulvarna över att Skandiadirektörer dekorerat sina våningar för medel som rätteligen skulle kommit aktieägarna till del.

I Trollhättan har nu knyckts pengar ur klubbkassan.

Jag har ingen förklaring till varför svenskar har så svårt att betala ur egen ficka och vill gräva i andras, när de ska spela Allan.

Omoralen i det är uppenbar: Det rör sig om trolöshet mot huvudman. Det är bedrägeri. Och bedrägeri är inte en privatsak.

Det är en oskuldsfull, nästan rörande detalj, att det var just de 112an-grabbarna som just den svarta dagen i Trollhättan skulle stå inför den tillresta General Motors-ledningen och indignerat tala om den råa kapitalismen.

Hade de lyckats om de inte strax innan fotats? Kanske. I filmvärlden används begreppet "make believe". Få någon att tro på det de ser och hör.

Det är ingen slump att Trollhättan benämns Sveriges Hollywood.

Staffan Heimerson