Finns det kvinnor i storlek medium?
En ung student lägger ut en bild på sig själv i bikini på Facebook.
En solig och varm bild, en tjejkropp med mjuka kurvor, en tjejkropp som många andra man möter på stranden. Släntrandes i solen, ”här kommer jag”.
Inget mer med det.
Timmar gick. Flickans mobil plingade av ”gillanden” som om den hade hakat upp sig. Bilden delades och delades. På 24 timmar hade 60 000 personer visat sitt gillande för bilden. Tusentals personer mejlade henne och tackade.
Unga flickor och pojkar skrev att de inte längre skulle skämmas för sina kroppar på stranden. De kunde se hur fin hon var, och därmed gilla sig själva bättre. Flickan intervjuades i såväl svenska som norska medier om den respons hon fått.
För något år sedan publicerade vi ett bikiniuppslag här i tidningen. Modellen drog klädstorlek 38/40. Hon var vacker, med en kropp som inte signalerade svält.
Mer än så var det inte. Men responsen var stark, min mejlkorg fylldes av beröm. ”Fan vad skönt att ni bara väljer en modell som inte är pinnsmal, och inte gör någon stor grej av det”.
Och det märks att vi är utsvultna. Att våra ögon hungrar efter kroppar som inte späkts till underkastelse. Efter variation.
För det är egentligen inte pinnsmala kroppar som är problemet. Det är bristen på andra kroppstyper. I modemagasin, i reklam, i musikvideor, i film.
Bläddra i de största modemagasinen, och du möts av enda typ av kvinnokropp. Till och med när artikeln handlar om PMS, om hjärtesorg, om karriärmöjligheter, illustreras den med en bild på en skrikmager kvinna.
Till slut undrar jag: Finns kvinnan i storlek i medium? Existerar kvinnan i storlek large? Den muskulösa kvinnan, har hon försvunnit?
En kropp. Ett enda godkänt ideal, både för män och kvinnor.
”Jag lade bara upp en bikinibild, det var inte tänkt som ett debattinlägg”, sa flickan till medierna. ”Men kan jag hjälpa någon att känna sig fin är det fantastiskt.”
Hon lade bara ut en bild. Reaktionen blev ett kvitto på att något är fruktansvärt fel.