Hyss, kärlek, sorg och svek – minnen från liv
I veckan klev en släkting, 23, in genom dörren och ville informera sig om sin bakgrund.
Drog fram en pappkartong ur garderoben och började rota: här låg släktens alla sparade minnen i en sorterad röra.
Här fanns hundratals svartvita foton och bruna kuvert i olika storlekar. Här fanns mammas och pappas fotoalbum från 1920– och –30-talet. Min vackra mamma i basker och shinglat hår och pappa i hatt, trenchcoat och pipa.
Det fanns flera hundra brev, det äldsta från 1886. Här fanns mammas och pappas kärleksbrev omknutna med ljusgröna sidenband. Här fanns gratulationer, kondoleanser, visor, betyg, telegram och högtidstal. Här fanns tal från bröllop, födelsedagar, möhippor och lysningar. Rim, verser, sånger och ”födelsedagsfanfarer”.
Här fanns begravningsannonser nedstoppade i små kuvert, sorterade efter dödens pedantiska framfart: först dog morfar och farfar och sedan mormor, pappa, farmor och mamma.
Här fanns gravbrev, pass, bouppteckningar, tomtkartor och ritningar på bortglömda gårdar och hus.
Fyra generationers liv var nedösta i den här pappkartongen.
I ett kuvert hittar jag pappas brev till sin mamma. Han är mellan fyra och tio år och börjar sina flesta brev med att uttrycka sin längtan: ”Söta Mamma när kommer du hem?” ”Kära Mamma när kommer Mamma hem igen, vi har väntat så länge på Mamma.”
Och på en liten lapp har farmor skrivit: ”Från mina Gossar.”
I ett annat kuvert hittar jag mammas brev till sin syster. Det är i juli 1945 och mamma har fött sitt tredje barn, en flicka.
Det är jag.
Men mamma är inte nöjd och säger att hon är en ”aning missräknad” och att hon ”nog hellre velat ha en pojke”. Och den här flickan, – är hon inte lite ”ljus” på något sätt, som en … ”albino-typ”?
Ja, här får man höra.
Jag fiskar upp den ena pärlan efter den andra ur flyttkartongen, blekt skimrande pärlor som berättar om upptåg, hyss, kärlek, sorg, sjukdom och svek.
Mycket handlar om den korta perioden i ett liv, då allt glider på som en räkmacka. Och känslor som rusade för 50–100 år sedan, stiger som champagnebubblor ur lådan.
Så nu tänker jag också börja spara, sortera, dokumentera.
Vem vet, – en dag kanske ett barnbarnsbarn kommer att sitta där och skratta och gråta.