Kritiken borde väl kommit tidigare?
Justitieministern trampade rejält i klaveret.
Och hennes företrädare är hyperaktiv.
Men vem har rätt och vem har fel?
Justitieminister Beatrice Ask (M) trampade rejält i klaveret när hon förra veckan föreslog att misstänkta sexbrottslingar skulle få hem sin korrespondens med myndigheterna i lila kuvert.
De skulle stigmatiseras för grannar, anhöriga och andra som kunde få syn på kuvertet. Trots att de bara var misstänkta och inte dömda.
Debatten exploderade. Justitieministern fick en del ros - men mest ris.
Nu hettar diskussionen till ytterligare när Asks företrädare som justitieminister, Thomas Bodström (S), kräver att hon skulle göra avbön eller avgå.
Numera har Ask backat från kravet på de grällt färgade kuverten. Men hon tycker fortfarande att man kan diskutera om det ska tas särskild hänsyn till just misstänkta sexbrottslingar. I dag kan de få kallelserna till polisförhör skickade till arbetsplatsen i stället för till hemmet för att frun ska slippa veta.
Är det en orimligt att diskutera det? Knappast. Dagens ordning är snarare en förlegad kvarleva från ett samhälle som hade en annan, och tolerantare, syn på sexbrott än stöld och misshandel.
Men Asks grava snedsteg var att vilja brännmärka människor redan då de enbart var misstänkta.
Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna, som sedan 1994 är införlivad i svensk lag, är mycket tydlig:
”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig tilldess hans skuld lagligen fastställts.”
Så var det med den saken och det bör givetvis även Beatrice Ask rätta sig efter.
Att Thomas Bodström enligt egen utsago är hyperaktiv är en helt annan fråga. Nu kräver han Asks avgång när hon säger att hon månar om brottsoffren, alltså de kvinnor som blir utsatta för sexbrotten.
Det gjorde han inte när hon hävdade att lila kuvert var ett sätt att få bukt med sexbrottslingarna. Borde det inte varit tvärtom?