Återvinningsstationen är som ett mikrokosmos där skuld och skam möts
Återvinningsgården i Gnesta, det är en torsdag i slutet av november och allt blir tydligt.
Mörkret har lagt sig. Bilarnas ljuslyktor sveper över containrarna. Ljudet av metall mot metall, träpinnar, soppåsar, traktorer som skyfflar upp hårdplast.
Jag kör långsamt in genom portarna och tänker återigen på Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige”. I en kort passage beskriver författaren hur hon ställer en kasse rabarber vid sopstationen, fast man inte får. För hon vet att de osynliga kommer framåt natten: ”Som mina föräldrar gjorde. Hur vi skolades att hitta kvarglömda saker, på stranden, i väntrummen, i containern.”
Hon skriver sedan: ”Nu rotar jag inte längre, nu bidrar jag till rotandet från ett annat håll.”
Jag stannar med bilen vid ett provisoriskt tält. Där läggs allt som fortfarande går att använda. Det är tredje gången jag är här, bara i dag. Vårt hus är sålt och ska tömmas; nya lägenheten rymmer inte alla möbler. Nästan allt som jag lämnade här i tältet under förra vändan är redan borta, det var mindre än en timme sedan.
Jag lämnar en plastgran och cd-skivor. Gamla leksaker. Julklappar till någon?
Det är inte för att vara en god människa. Jag vill bara bli av med saker. När jag kör i väg med bilen ser jag hur människor cirkulerar utanför. Väntar.
Återvinningsstationen är ett egendomligt mikrokosmos. Allt blir tydligt här. Rangordningen. Medelklasskulden. Fattigskammen. Den som har, och den som inte har. Återvinningsstationen är ett av få ställen där medelklass och underklass faktiskt möts. Och de möts i sina diametralt motsatta behov: Medelklassen måste göra sig av med en soffa som inte längre får plats, underklassen måste ha en soffa.
Och för alla oss som tillhör denna välmående medelklass, som kanske inte alltid funderar över vem som hämtar våra avlagda gamla saker, eller varför, krävs ibland en vänligt pekande hand. Eller ett avgrundsvrål. Susanna Alakoskis bok är både och.
Över 327 sidor skriver hon trevande och fragmentariskt om sig själv och sitt samhälle, sin klassresa. En sorgesång över ett Sverige där fattigdom inte längre är samhällets problem, utan individens. Både i de raka politiska analyserna och i de brännande isklara detaljerna ställer Alakoski krav på läsarens blick: Titta en gång till, titta noggrannare.
Det är en av litteraturens viktigaste uppgifter, att förse läsaren med nya ögon. Att få oss, medlemmar ur den stressade medelklassen, att dröja oss kvar med blicken på en återvinningsstation i slutet av november.
I sin bok skriver Alakoski: ”Fattigdom är ett politiskt tillstånd.”
Måtte den bli årets julklapp.
Men än finns det hopp ...
I samma kategori saknas också ovan nämnda ”Oktober i Fattigsverige”. Men ‧Susanna Alakoskis bok ska inte ha ratats av kvalitetsmässiga skäl: Den släpptes nämligen fem dagar försent. Bara att hoppas att boken ‧inte försvinner i glappet ‧mellan årets och nästa års nomineringar.
Viktiga förbisedda böcker
I går utsågs vinnarna av det prestigefulla August‧priset. Och precis som tidigare år, när varken Gellert ‧Tamas ”De apatiska” eller Henrik Berggrens Palme-‧biografi nominerats, har man gjort en klar blunder i fackboksklassen. Naturligtvis borde Hannes Råstams ”Fallet Thomas Quick” vara en självklar vinnare.