Vi skulle ju inte bli familjeslavar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jösses flickor - och pojkar också för den delen, snart är det val. Valurnorna står och väntar runt hörnet. Men.
Har du hört någon i valdebatten som talar om dig? Hur ditt lilla skitliv ska lyfta och skimra?
Om du är en trettioplussare med barn, så är det mycket som talar för att det är dags att "ställa lite krav".
Du kanske inte visste det. Men de senaste åren har du fått det väldigt mycket sämre. Tuffare, hårdare och slitigare.
Och du jobbar allt mer "obetalt".
Ja, det är det där som vi inte tror finns. Som vi inte tror tar någon tid. Som vi tror sköter sig självt. Att någon annan gör. Det är barnen, huset och köket. Det är hämta och lämna. Tvätta och natta. Det är att frosta frysen och styra runt med kundvagnen. Att städa på söndag. Plocka i och ur. Packa ryggsäck. Vänta, lyssna och gosa.
Mellan 1990 och 2001 har kvinnor ökat sitt obetalda arbete från 30 timmar i veckan till 41. Ungefär en och halv arbetsdag. Och mäns obetalda har rusat iväg från lugna 19 timmar i veckan till 32.
Inte dåligt det heller.
Men tro inte att det var tänkt att bli så här. Att ni skulle bli de här hunsade
familjeslavarna. De här utpumpade vraken. I den liberala tidskriften Neo läser jag till min häpnad om Delegationen för hem och familjefrågor och betänkandet Familjeliv och hemarbete som lades fram år 1947. Det kanske inte låter så hippt, men det här var Sveriges första offentliga utredning med bara kvinnor.
Och det var inte vilka
damer som helst. De var hundra gånger mer radikala än vi orkar vara idag.
När Alva Myrdal & Co skissade på folkhemmet så fattade de att kvinnor behövde "avlastning" när de skulle ut i arbetslivet. Det var tal om "befrielse" och "utveckling". Tid att göra något annat. Så det erbjöds Städis och Tvättis. Hälsis och Matis. Det var Hämta- och Lämna-service.
Men vart tog allt det här lyxgodiset vägen?
Varför grävdes den här "befrielsen" ner i dyn.
Och glömdes bort.
Kanske var projektet för dyrt, men å andra sidan orkar nog inte trettioplussarna så mycket mer.
Så använd den här torsdagskvällen för utopier. Kunde Delegationen för hem och familjefrågor 1947, så kan väl vi 2006. Ta fram några uppkäftiga färgkritor och vita pappersark och kör igång. Inga hämningar. Skissa och dröm.
Ta i.
Politikerna kommer inte att göra det.