Språket vinner när hons kamp är över
Inför mitt sommarprat så var min vän och jag överens: hon skulle få läsa manuset men jag skulle inte berätta om låtarna. Den nersablingen kunde och ville jag klara mig utan.
”Du ska ta den musiken du älskar”, sa hon och lät ovanligt sympatisk.
”men det blir väl inga svenska låtar?” var hon sedan tvungen att lägga till.
Jag svettades inåt medan jag tänkte på de inte mindre än sju svenska låtar som låg insprängda i mitt Sommar. Svenska texter med meningar som ”Att älska mig när allt går bra, det är nästan slöseri, men vilken påse lägger jag mina bedrövligheter i” (Barbro Hörberg)
Eller "I det fina tunna ljuset
Står jag och väntar tyst
Sommaren är framför
Kvarteret nästan tömt
På människor och känslor
Ingen rörelse någonstans” (Jonathan Johansson)
Eller ”Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land
Ber jag dig komma hit, får jag hålla din hand
Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst
Vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst” (Lisa Ekdahl)
Jag satt och tittade på min väns ansikte medan vi lyssnade på direktsändningen. Jag tror att hon blundande, jag tror att hon tyckte om. Hon hade nog inte förstått hur djupt jag grävt, vilka skatter jag plockat fram.
Jag är låtskrivarna och det tonsatta svenska språket evigt tacksam för inramningen, utsmyckningen, guldet som krusidullade sig kring det jag sa.
I våras ramades landet in av en debatt om de och dem och i radio och teve stod företrädare för svenska språket på varsin sida och ingen hade fel, så ingen hade rätt.
Som många andra i min bransch sitter jag fast mellan en vass sten och en mycket hård plats där stenen är konservativ flinta och den hårda platsen en cementplatta där ungdomens språk solar sig i framtiden, uttryck och stavningar bleknar och svettas bort, ett nytt språk växer fram och ingenting kan vara naturligare. Språket är en present och vi får måla om det när vi vill. Språket är en stig som trampas upp, dit människan går, dit går också språket.
Varför bråka och göra motstånd?
Kanske för att det är så dumt.
Det är så dumt att skriva hon istället för henne.
Men bara tills alla har vant sig och alla skriftställare som gör skillnad på hon och henne har dött.
Var är henne som brukade vara så arg på språket?
Henne dog.
Hons kamp var över och språket vann men henne förlorade.
Nu i tveksamhetens tid, här i frågornas land,
Ta min hand, vi tar sats
Mot att vart är en riktning och var är en plats.