Ett visst mått av humorlöshet tycks följa med de flesta religioner
Jag tillbringade början av veckan med att hjälpa en svensk vän i Bryssel att flytta. När vi lyckats montera upp stommen till en Ikea-garderob ställde min kompis en svensk flaggstång i trä på köksbordet och bjöd in till middag.
– Ingen belgare skulle någonsin ha en sån där hemma, sa kvällens lokala gäst, aningen förundrat.
Och jag påmindes om varför det ofta är lite enklare att andas i Bryssel än i Paris. Fransmännens högtidliga relation till de egna nationalsymbolerna är obefintlig i Belgien. Flaggan ser man möjligen när herrlandslaget i fotboll röner framgångar, eller när separatister i Flandern börjar prata om att dela nationen i två. I övrigt är belgarnas enda nationalidentitet att de saknar en. Detta gör att de kan skratta åt sig själva och är i princip omöjliga att trampa på tårna.
I Frankrike pratar man upprört om ”French bashing” när det drivs med landet från anglosaxiskt håll (det vill säga hela tiden). När Zlatan Ibrahimovic efter missnöje med en fransk domare 2015 kallade Frankrike för ett skitland, tog sig ärendet hela vägen upp till premiärministerns bord. Zlatan fick till slut be om ursäkt. Liknande harm är omöjligt att föreställa sig hos belgarna.
Dagen före min middag i Bryssel höll Ebba Busch sitt uppmärksammade sommartal, där hon lanserade begreppet ”oikofobi” – kulturellt självhat – för den breda massan. Utöver denna hundvissla till landets högerradikaler (och kulturjournalister!) pratade hon om hur SVT ”på bästa sändningstid förnedrade Kristus” den 21 november 2007, då kanalen visade humorgruppen Grotescos sketch ”Du ska inte runka bulle med Jesus Krist”.
Få andra än KD:s ledare hade lagt detta på minnet. Jag vågar påstå att det beror på att svenska kristna inte är en särskilt lättkränkt grupp. Förmodligen tack vare en utbredd nordeuropeisk uppfattning om att nästan inget är heligt, och att en väl fungerande demokrati står pall för verbala attacker också när de sårar. Och varför tycks detta gälla i mindre utsträckning i den muslimska världen? Kanske är det upplevelsen att ständigt vara under attack från Väst. Förmodligen också för att många av dessa länders nationella och religiösa symboler har erövrats med hjälp av så mycket kamp och offer att de är svåra att betrakta med distans.
Ett visst mått av humorlöshet tycks för övrigt följa med de flesta religioner och nationalistiska rörelser.
Jag tror inte att Ebba Busch avsiktligt försökte arbeta upp en religiös indignation inför den svenska humorscenen. Hon använde några exempel på vad svenska kristna får stå ut med i yttrandefrihetens namn som en (förvisso något haltande) jämförelse med koranbränningarna. Sommartalet var både genomtänkt och ovanligt intellektuellt spetsigt. KD landar i hållningen att Sverige inte ska anpassa sina lagar efter utländska påtryckningar. Jag delar den åsikten.
När den svenska flaggan bränts utanför ambassader runt om i den muslimska världen i sommar har väldigt få svenskar tagit illa upp. Inte ens Björn Söder känner förmodligen någon äkta ilska. Vi har en lång och fredlig modern historia som gjort att vårt förhållande till flaggan numer tål en hel del provokationer. Ett av de mest berömda exemplen på det sitter på Nationalmuseum.
Det här är en enorm styrka för ett land. Det är också en lyx förunnad hen vars egna identitet aldrig på riktigt känns hotad. De flesta svenskar skulle förmodligen få mer ont i magen om någon skändat den samiska flaggan, eftersom den är förknippad med en helt annan historia av förtryck. (Kanske inte just Björn Söder, men.)
Det här med nationell och religiös identitet kontra yttrandefrihet är snåriga saker. Det som är oproblematiskt i ett sammanhang upplevs som betydligt mer brännbart i andra. Det finns ingen snabb väg ut ur den storpolitiska kris där Sverige plötsligt befinner sig. Det enklaste vore förstås om vi alla blev lite mer belgiska.