Då grundades det moderna riket Norge

Snart är allt klart för dunderfest i Norge.

Den 17 maj firas tvåhundraårsjubileet av den norska författningen och kriget som ledde till unionen med Sverige.

Uppladdningen var dramatisk. Sverige hade besegrat Danmark, som i fredsslutet tvingades avstå från Norge som ”hädanefter under full ägo och överherreskap skall tillhöra Hans majestät Konungen av Sverige och utgöra ett konungarike, förenat med Sverige. ” I fyra hundra år hade Norge varit en dansk provins. Nu skulle Norge bli den svenska kungens egendom. Avtalet var kristallklart.

Det enda problemet var att norrmännen inte var tillfrågade. De svor istället en ed

om att de ”hellre dör med svärd i hand än blir svenskarnas slavar” samtidigt som norska ledande personligheter kallade till en riksförsamling i Eidsvollen för att formulera sin egen framtid. Under några intensiva veckor skapades det dåtida Europas modernaste och mest demokratiska författning.

I dag, för två hundra år sedan den 10 maj 1814, var alla detaljer klara. Yttrandefrihet och religionsfrihet infördes, med ett undantag: Judar fick fortfarande inte komma in i landet. Flera av ledamöterna menade att judarna inte kunde bli goda medborgare, ”de ville aldrig la seg integrere” hette det. 

En vecka senare, den 17 maj, valdes den tjugotreårige danske prinsen Kristian Fredrik enhälligt till Norges kung och under stort allvar antog stortingets ledamöter den nya författningen. Många ledamöter grät av rörelse.  I ett brev till kungen av Sverige förklarade ledamöterna att de skulle ”försvara sin självständighet med liv och blod” men de skrev också att de ville ha en allians och ett vänskapsfördrag ” för det vore den största dårskapen om Sverige och Norge skulle inlåta sig

i en blodig strid med varandra. ”

Den dagen grundades det moderna, fria Norge med beskuren kungamakt. Stortinget kunde med tre omröstningar vägra acceptera kungens beslut. Någon sådan möjlighet fanns inte i Sverige vid den tiden, vilket skulle skapa allvarliga störningar i den kommande unionen.

Den unge Kristian Fredrik var inte ämnet för en stor statsman. Han var en känslig och velig konstnärsnatur, som lät hänfördes av idéer och stora mål.  Han var heller ingen yrkesmilitär. Den 22 maj höll han sitt högtidliga intåg i Kristiania (Oslo) Nästan alla stadens åtta tusen invånare kantade gatorna. Den nyvalde kungen sattes på en tron som tidigare varit rekvisita i en teaterpjäs.

Kronprins Karl Johan nådde Stockholm någon vecka senare. Han hade varit borta över ett år. Han hade varit på den segrande sidan

i det blodiga slaget mot Napoleon i Leipiz och han hade erövrat Norge i Danmark.

Samtidigt kom representanter för Ryssland, Österrike, Preussen och England till Norge där de försökte övertyga Kristian Fredrik om att fredsslutet med Sverige var lagligt och skulle gälla. Norske kungen svarade att det var underligt att stormakterna ville förslava Norges folk då de nyligen gett de från Napoleon befriade spanjorerna och holländarna frihet.

I en proklamation från svenske kungen hette det att Kristian Fredrik hade förlett det norska folket till brottsliga handlingar och att stortingets beslut var olagliga och ogiltiga. Därför hade kronprins Karl Johan fått order om att bryta in i Norge med den svenska armén för att ta landet i besittning.

Karl Johan mötte stormakternas representanter i Uddevalla. Enligt hans närmaste man, greve Magnus Brahe var Karl Johan rasande och förklarade att: ”om han så skulle föra krig i tusen år och utrota halva Sveriges och Norges befolkning och om kungen av Sverige  inte skulle härska över annat än ödelagda skogar, berg och slätter i Norge, så måste ändå denna förening bli till”.

Norge hade ca 30 000 illa utrustade och illa tränade soldater.

Sverige hade över 50 000 man, många av dem veteraner från krigen mot Ryssland och Napoleon.    Kriget pågick i nitton dagar innan Norge gav upp. Det blev en union med Sverige, något som svenskarna och i synnerhet Karl Johans ättlingar med tiden skulle ångra allt djupare.

Följ ämnen i artikeln