Vi flyr – från min systers alzheimer
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Min storasyster har varit på besök i helgen.
Himmel & helvete.
Möter henne vid gate 33 på Arlanda och står där en halvtimme före landning och tokstirrar mot ingången. Hon får inte missas, som jag gjorde förra gången.
Syrran har alzheimer. Cellerna i hennes hippocampus har skrumpnat och hon kan gå i väg åt vilket håll som helst.
Där kommer hon.
Och hon skrattar.
Och vi skrattar hela vägen in till Stockholm. Men vi är ledsna också, vi är sorgsna under ytan.
Vi gillar inte det här nya. Att jag är stor och hon liten. Att jag kan, men inte hon. Att det är jag som vet hur man vänder och vrider ett kontokort och hur elektroniska biljetter fungerar. Hur man tolkar en biljettautomat.
Allt sånt har varit hennes revir. Hennes bästa gren. Att vara bäst, att veta bäst.
Bäst i klassen och elit i allt möjligt. Alltid först. Främst. Upptagen.
Uppslukad av att vara hon.
Och jag vet inte hur många timmar jag har suttit som en hund och väntat på henne. Att hon skulle upptäcka mig. Se mig. Leka med mig.
Och när vi kliver in i lägenheten så brakar allting samman.
”Var är jag?”, frågar hon. ”När ska jag åka hem?” ”Hur kom jag hit?” ”Var är mina mediciner?”
Och så börjar hon leta. Hon rafsar och letar och frågar: ”Vad är det jag letar efter?”
Då flyr vi.
Vi tar färjan och flyr långt ut på Djurgården.
Och där sträcker vi ut oss. Där lägger vi oss i en skogsbacke och syrrans ”närminne” får ro. Vi ligger där på rygg och stirrar i det blå.
Och minns.
Och syrran minns mer än jag. Den friska delen av hennes hjärna drar i?gång och hon öppnar dörrar till sånt jag glömt för länge sen. Hon berättar och jag lyssnar. Hon tar ut svängarna och jag hänger med. Hon förklarar hur allting hängde ihop. Hur det ena ledde till det andra.
Hon är sig lik.
Frisk.
Och miraklet inträffar när hon plötsligt säger: ”Du var så annorlunda. Du satt alldeles stilla och snurrade ditt hår. Vi fattade att något var på gång där inne och ingen vågade störa dig. Inte ens jag.”
Sedd.
Så lagades revorna där i ekbacken och allt var som vanligt. Nästan som vanligt.
Och efteråt skrev syrran i sin minnesbok, i kalendern som hon har med sig för att inte glömma. Hon skrev: ”Vilade bland vitsipporna.”