Jag väljer Kerry - för Amerikas skull

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Churchill sa: "Vi kan alltid lita på att Amerika gör det rätta - så snart alla alternativ är uttömda."

Någon vecka - efter det demokratiska partiets konvent och före republikanernas som kommer i veckan - är en god tidpunkt att fråga vad som är rätt för amerikaner att göra, när de om tio veckor väljer president.

Four more years for George Bush? Eller en presidentperiod för utmanaren John Kerry?

Om det var vi européer som valde Amerikas president vore valet enkelt: en jordskredsseger för Kerry. För en utomstående är det i valrörelser alltid givande att väga sitt förnuft och sin insikt mot känslor och empatier och för sig själv besvara: Hur skulle j a g rösta om jag finge?

Jag har genom åren på plats i Amerika följt flera fajter. 1972 skulle jag ha röstat på den hygglige demokraten McGovern, inte på den fale republikanen Nixon, 1984 på den principfaste antikommunistiske, charmerande republikanen Reagan, inte på slingerbultsdemokraten Mondale, 1988 på den löftesrike demokratiske administratören Dukakis snarare än den mesige republikanen pappa Bush och 1996 på bitske, intelligente, hedervärde republikanen Dole snarare än den briljante demokraten Clinton om vilken man kunde ana att han skulle störta sig in i härvor av lögner. Vänster och höger huller om buller.

Ska vi ändå bry oss om höstens amerikanska? Ja. Amerika är världens starkaste land, dynamiskt, uppfinningsrikt och flitigt. Alla Nobelpris går till amerikaner, nästan alla kulturella genombrott sker på amerikansk mark. Vi som inte bara erkänner Amerikas kvaliteter utan älskar landet ser det som det första klasslösa samhället, den verkliga arbetarstaten. Bland dess basingredienser - religiositet, kapitalism, patriotism, individualism och optimism - väljer vi vad vi uppskattar mest.

Jämlikhet och jämställdhet är självklara, invandringen är stor, smältdegeln skapar goda rasrelationer.

För Amerikaälskare mer än för andra blev därför tortyrbilderna från Abu Ghraib vidriga. Amerika visade en sida av sig som inte var Det Riktiga Amerika.

I den muslimska världen och i Europa finns numera bara hat mot och förakt för Amerika. Atlanten är bredare än nånsin. Samtidigt är Amerika politiskt mer polariserat än förr. Skyttegravarna är djupare. Världsterrorismen finns kvar som akut hot, inklusive med kärnvapen.

Vi måste bry oss. Jag är inte svag för Kerry. Han är en opportunist. Han rider samtidigt på att han varit krigshjälte i Vietnam och krigsmotståndare på hemmaplan. Han röstar ibland för kriget som störtade Saddam, ibland emot. Han röstade emot det nödvändiga kriget för att ge Kuwait dess självständighet tillbaka.

Kerry idoliseras i Europa. Han kan franska. Han mäts mot Bush. Ingen tvekan om var Europa står. Svenska ambassaden i Washington sände en rapport till utrikesminister Freivalds. I en metafor beskrevs valet som "en kamp mellan Pepsi och Perrier". Smaklöshet mot stil, republikan mot demokrat, dem mot oss, Bush vs Kerry. (Om det åtminstone hade varit Pernod!). Kerry klarar jobbet.

Jag tycker inte illa om Bush. Han är kompromisslös mot den fara som inte kan överskattas, terrorismen, och det är beklagligt att Iraks befrielse inte skrider fram på önskvärt sätt. Jag står ut med hans pojkaktiga tuffhet och buffliga folklighet.

Han är som en lagom hjälte i en västernfilm, "Sheriffen" till exempel, som Bill Clinton älskade och som ju är kvintessensen av vad Amerika står för. Jag påminner mig John Waynes sensmoral i John Fords "The Searchers":

"Jag tror inte på kapitulationer ""

Bush alltså?

Icke. Även om jag gillar Bush mer än jag gillar Kerry gillar jag Amerika mer än jag gillar Bush.

Med Churchills ord: alternativen uttömda. Bush är förbrukad, Amerika i omvärldens ögon kört i botten. Amerika behöver en tabula rasa, en nystart, relationerna över Atlanten normaliseras och en ny kvast tas fram till hanteringen av Mellanöstern.

För Amerikas skull - för att stryka ett streck över det som varit - röstar jag på Kerry.I en metafor beskrevs

valet som "en kamp mellan Pepsi och Perrier".

Staffan Heimerson