George Bushs ord klingar grant som Bergspredikan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-05
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kan det sägas bättre?
"Alla som lever i tyranni och hopplöshet ska veta: Förenta staterna ska inte låtsas vara okunnigt om förtrycket av er eller förlåta era förtryckare. När ni står upp för frihet, står vi vid er sida."
Det är ord som klingar grant som Bergspredikan.
Ta nu inte avstånd från orden bara för att ni är en vänsterintellektuell anti-neocon och vet att de för två veckor sedan yttrades av den person som européer högdraget och föraktfullt avfärdar som "en cowboy". Han upprepade dem i torsdags morse i sitt state of the union-tal: "Det är min generations löfte."
Denna nya revolutionära agenda - befriad från förra generationens kärnvapenbalanserade realpolitik - kan göra en redan bra värld ännu bättre.
Tonvikt läggs på frihet. Frihet ska sprida sig som en epidemi. Demokrati blir det världsomspännande sättet att styra ett land. Parad med frihet riskerar demokrati inte muteras till vanstyre.
Världen blir säkrare för oss alla, ty krig utkämpas mellan diktaturer eller mellan en diktatur och en demokrati - men aldrig mellan en demokrati och en annan demokrati.
George Bush menar vad han säger. För tyranner väntar taskiga tider.
Men är det inte som med tulipanaros - lättare sagt än gjort? Jo, sannolikt. Tyrannier och vanstyren ger sällan frivilligt upp.
Men det händer. Vi såg apelsinfärgade halsdukar i Ukraina vara en antityrannins symbol. Vi såg i söndags lilafärgade pekfingrar höjda i självrespekt och hopp, när irakier gått till val. Vi såg i fjol Indonesien i fria val välja president. Världens största islamska nation dementerade därmed det fördomsfulla påståendet att demokrati och islam är inkompatibla. (Det var redan tidigare vederlagt; det islamska Bangladesh är en demokrati.)
Var ska vi vänta oss att Bush nästa gång lever upp till sitt löfte? Och hur? Som i Ukraina, där han gav 400 miljoner kronor i stöd till demokratiska grupper som stod i opposition mot en råskinnspresident? Eller som i Irak med vapenmakt för att störta Saddam Hussein?
Vi vet vilka länder som finns på listan för regimförändring. Innan Condoleezza Rice tog upp posten som amerikansk utrikesminister förhördes hon av senaten. Hon nämnde sex länder där något bör hända.
Tre länder var givna:
Nordkorea. Dess nyckfulla regim är med kärnvapen livsfarlig för sin omgivning. Den förslavade befolkningen hålls under svältgränsen. Varken med diplomati eller krigföring är förändringar lätta att åstadkomma. Spådom: Det löser sig självt; regimen imploderar inom kort.
Iran. Landets mullor förtrycker i religiös nit sin befolkning. Med sitt kärnvapenprogram ses det som farligt. Men den amerikanska argumentationen har brister. Iran har ett pluralistiskt politiskt spektrum. Och kärnvapen, varför inte? Regionens andra stormakter har dem, Indien, Pakistan och Israel. Spådom: Amerikaner eller israeler bombar ut kärnvapenanläggningarna.
Kuba. Fidel Castros 45 år gamla diktatur är en anakronism, där inkomstkällan för stora segment av befolkningen är prostitution. Regimen är farlig för ingen utom sina egna invånare, vilka sätts i fängelse om de mopsar sig. Spådom: Av inrikespolitiska skäl (miljoner kubaner i landsflykt) utöver Bushs påtryckningar för regimförändring i Havanna.
Med tre av länderna på sin lista har Rice en biavsikt. Hon sänder kodade meddelanden:
Vitryssland. Det är ett litet obetydligt land med skurkregim som en ö bland hyggliga länder, Litauen, Ukraina och Polen. Genom att pricka det varnar Amerika dess gudfaderland, Putins stora, allt mera auktoritära, repressiva Ryssland.
Myanmar (Burma). Landet vanstyrs av en brutal officersjunta men spelar ingen geopolitisk roll. Men det har Kina som skyddsmakt. Det är regimen i Peking som ska se sig träffad för s i n a brott mot mänskliga rättigheter.
Zimbabwe. Landets befolkning är offer för en av Mugabe-regimen underblåst humanitär katastrof. Bush vill visa att Afrika finns på den dagordning som speciellt hans vän Tony Blair är engagerad i.
Vad har vi på åskådarläktaren att säga om det som sker? Helgarderat säger jag: Världsförbättring är bra. Men den kommer inte alltid lätt.Denna nya
revolutionära agenda kan göra en redan bra värld ännu bättre