Fett och socker är de verkliga terroristerna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vilket jävla tjat om fetma!
Vi vet alla att vi allesammans - utom våra anorektiska tonårsdöttrar - väger fem-tio kilo för mycket.
Vi vet också att denna övervikt är farlig. Men hur farlig?
En rapport i veckan från WHO och FAO, de två FN-organen för hälsa respektive livsmedels- och jordbruksfrågor, spikar fast att de största hoten mot vår hälsa och våra liv inte är malaria och aids, inte framrusande bilar, inte hunger och svält, inte cigaretter och sprit - och naturligtvis inte terrorister.
De stora hoten mot våra liv är fett, socker och salt.
Vi äter för mycket, framför allt av onyttiga ting. Vi sätter i oss för många läskedrycker, för mycket varm korv och hamburgare, för mycket snask och chips och för mycket färdiglagad mat.
Den stora nyheten är att larmet om sjuklig fetma inte bara gäller svenskar och amerikaner utan också människor i uppåtsträvande, allt mera urbaniserade utvecklingsländer som Kina och Indien, Thailand och Indonesien.
Indien!? Kan det vara sant? Indier ska se ut som fakirer. Vi är uppfostrade att ha Indien som ett tycka-synd-om-land. "Ät upp nu " tänk på Indiens stackars barn "" Ha! Indiens hastigt växande medelklass skyndar till hotellens coffee shops och trycker i sig gräddbakelser. I Delhi har jag sett en kö till McDonalds fast Big Mac - i ett land där kossan är helig - inte kan göras på oxfärs utan på betydligt magrare kyckling.
Och Kina!? Kineser ska ju se ut som de pinnar de äter med. Så var det på Maos tid. Den kommunistiska kampanjen "Det stora språnget" ledde till svält med miljoner döda. Med ny öppen ekonomi och med pengar i fickan växer kineser - på längden och på bredden. Jag har i Kina besökt städer, där hamburgerbarerna ligger tätare än i Stockholm.
Förfärligt, inte sant? Så bra då att några fetknoppar i Amerika gått till motattack och stämt McDonalds. De skyller på hamburgerkedjan att de blivit så tjocka.
Nej. Det vore en kulturell katastrof om vi avhände oss personligt ansvar för våra handlingar och skyllde på andra för att vi blivit otympliga. Det är illa nog med varningslappar på cigarettpaketen. Vi riskerar att få dödskallemärkning på herrgårdsosten, på Abbaburken med inlagd sill och Findus marmedladburk, på chipspåsen från Estrella och coca-cola-flaskan.
Urholkandet av personligt ansvar har gått så långt att en amerikansk kvinna stämt en vitvarutillverkare för att denna inte uttryckligt varnat för att det kan vara förenat med risk att torka en nybadad pudel i mikrougnen.
Min invändning mot hysterin kring att mänskligheten blir fetare är: Så ruskigt livsfarligt kan det ändå inte vara att äta sig tjock. Det är ett statistiskt faktum att överallt i världen har människans genomsnittliga livslängd dramatiskt ökat just under de decennier vi alla blivit överviktiga. Naturligtvis beror ökad livslängd i första hand på antibiotika, bättre sjukhus, ökad hygien och kortare arbetstid.
Men trots att hjärt- och kärlsjukdomarna, cancer och diabetes kan kopplas till den tilltagande fetman så lever svensken längre än någonsin i historien. Indiern har sedan andra världskriget dubblat sin livslängd. Ska indierna ytterligare fördubbla sin livslängd och bli 130 år genom att bli sparsammare med salt, socker och fett?
Dessutom ber jag er att betänka följande: i Sverige finns människor (jag själv till exempel) som minns ransoneringen under andra världskriget. Vi åt lite. Vi åt dåligt. Vi fick inte mat i skolan och jag kallades Spinken.
För tre generationer sedan fanns fortfarande bekymret att få mat för dagen. För två generationer sedan hörde god mat inte vardagen till. Spagetti kom inte till oss förrän på femtiotalet. På krogen var på sextiotalet kyckling en så ovanlig delikatess att den betingade ett speciellt pristillägg. God mat blev inte vanlig förrän på åttitalet.
Det är nu första gången i historien svensken b å d e
äter sig mätt o c h äter gott.
Om det är tillståndet för oss och detta inte bara gör oss fetare utan också lyckligare, hur ska då inte indier och kineser känna sig? Låt inte WHO och FAO grumla glädjen.