Mitt stora handikapp jag kan inte laga mat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För många kvinnor verkar jag säkert vara den perfekte mannen, men det är inte helt sant. Jag lider nämligen av ett svårt socialt handikapp. Jag kan inte laga mat.
Inte heller kan jag sjunga rent, dansa organiserat eller prata franska över apstadiet. Dessa mina brister är emellertid småpotatis jämfört med att faktiskt inte kunna laga mat. Det är fel att kalla det en lucka i allmänbildningen. Det handlar snarare om ett svart hål i hela min personlighet.
Det hjälper föga att komma dragande med mästarklass inom till exempel skjortstrykning, hemstädning, skoputs eller en snygg handstil (särskilt med reservoarpenna). Inte heller klart godtagbara kunskaper inom vin, litteratur eller bredspackling kan väga upp min monumentala inkompetens på ett av vår tids viktigaste områden.
Klart jag kan koka potatis och steka kött. Omelett går lätt som en plätt. Varken jag eller barnen behöver svälta när hustrun är bortrest. Jag kan hålla hungern borta, helt inom kostcirkelns ramar dessutom.
Men jag kan inte laga mat - på riktigt. Allt oftare känns det som just ett handikapp. Moderna män förväntas kunna fixa till både habil husmans och en sexig fredagssupé utan större besvär. I vissa kretsar är matlagning lika självklar som golf då succémän ska redovisa sina hobbyer. Att inte kunna laga mat är lika otidsenligt som att inte kunna läsa.
Jag har till och med hört kvinnor säga ""och jag som var helt säker på att du var duktig på matlagning. Du verkar ju vara den typen".
Jag ber dem aldrig förklara vad "den typen" är. Jag vet alltför väl: de menar bildad, kultiverad, belevad. Deras besvikelse är svår att dölja. En drömprins blir till groda. Och jag står där dum och tänker: "Varför i helvete kan jag inte laga mat?"
Alla mina kompisar kan. Både Peter och Pierre och Björn och Tomas och Ulf är mer eller mindre fullfjädrade kockar. Faktum är att deras fruar aldrig ens behöver skala potatis. Dessa fantastiska män klarar biffen - med pommes duchesse därtill. På en tisdag kväll"
Jag däremot får nervbyar så snart jag ska hantera fler än ett kokkärl samtidigt. Med motorik som en knubbsäl och koordinationsförmåga som en byfåne står jag i köket och koncentrerar mig så blodkärlen dunkar. Jag följer recepten som om mitt liv hängde på det. Och det blir aldrig någonsin färdigt samtidigt.
Ett skäl till att jag inte kan laga mat kan vara att jag aldrig lärt mig. Att killar redan i skolåldern skulle lära sig laga mat fanns liksom inte på kartan då jag växte upp.
Så medan köttet bränns vid och såsen står i givakt förbannar jag min hushållslärare som jag inte ens minns. Det enda jag vet är att hon inte lärde mig någonting.
Därför tillhör jag den förlorade generationen. Vi är väl åtminstone en miljon jävligt patetiska killar som på sin höjd kan bryna falukorv och köra ihop ett anständigt potatismos. Men att man inte är ensam är klen tröst.
Det är en stor tragedi alltsammans.