Persson är offer för avundsjukan
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-08-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
På bara en punkt hade Anita Ekberg fel, när hon som sommarens mest uppskattade sommarpratare sa: "Jag har haft ett helvete med den svenska avundsjukan i alla år."
På den viktigaste punkten har Anita rätt: avundsjukan finns. Den förpestar vår tillvaro. Men Anita har fel när hon tror att hon var offret för svensk avundsjuka.
Jag vet. Jag är samma generation som Anita. Som valpig reporter fanns jag under hennes storhetstid i hennes hemstad Malmö.
Det var jag som av lokaltidningen beordrades att häcka vid familjen Ekbergs hus på Östra Fäladsgatan 27, när Anita gjorde visiter från Hollywood. Anita visade sig inte. Vi reportrar ringde på dörren. Mamma Alva kom. Vi sa: "Kan vi inte få prata med Anita bara en minut."
Med en etymologisk nyskapelse vägrade mamma Alva oss detta: "Gaur inte. Anita relaxerar."
I icke-avundsjuka var vi med om att ge världen bilden av ett fenomen: Malmös snyggaste tjej med världens schystaste rattar (fast det hette inte så på den tiden; jag tror att vi talade om bomber) bet sig fast i Hollywood, förförde Frank Sinatra och med begränsade kunskaper i engelska tillskansade hon sig filmroller. Vi beundrade henne.
Vi njöt av en pressduell. Den tidens ledande yrkestyckare, Rune Moberg, skrev från Hollywood ett moraliserande reportage med rubriken: ÅK HEM, ANITA! Den tidens kvicka politiska tidskrift, Obs! kommenterade med ledarsticket: STANNA KVAR, RUNE MOBERG!
Vi dyrkade Anita, när hon i en intervju sa: "Bäst är att älska när åskan går." I hemlighet hoppades vi på väderomslag för att få tillfälle att studera om expertuttalandet hade giltighet även i våra mindre glamourösa relationer.
Vad Sverige än kände för Anita, inte var det avundsjuka.
Ändå har du rätt, Anita. Just den här veckan präglas Sverige av avundsjukans fula tryne.
Offret är den 56-årige, ganska nygifte statsministern Göran Persson. Denne och hans jämnåriga hustru följer en strävan som ansvarskännande människor haft i historiens alla tider, på alla kontinenter och inom alla politiska system - att skaffa sig tak över huvudet.
En sörmlänning förverkligar drömmen om ett eget hus i hembygden. Han gör det för egna pengar. Han gör det i en tid då medborgarna i alla västländer lever i ett välstånd historien aldrig tidigare skådat. Både i länder med vänsterstyre och högerstyre är välståndet resultatet av industrialisering och marknadsekonomi, vilka genom it-explosionen moderniserats och effektiviserats. Vi har alla cashat in. Vi har alla blivit medelklass.
Samtidigt befinner sig statsministerns parti i en trängd situation. Landet går genom sitt största paradigmskifte sedan 1932. Då gick det från massiv borgerlighet till socialdemokrati. Nu råder mättnad över en alltför stor stat med alltför många ingripanden - och människor vågar tänka det högt.
Chansen för s att vinna valet är liten. Jag lyssnade till Rikets Valanalytiker som sa: "Det har aldrig hänt att ett så stort underläge knappats in." En politisk analytiker på en morgontidning sa vad ingen vågar skriva: "?och sossarna kommer aldrig igen."
I trängt läge utbryter desperation. Partiets tankesmedja dammar av den antikverade klasskampen, vars beprövade vapen är avundsjukan. Chefstänkaren Ursula Berge säger: "Arbetarrörelsens ledare måste uppfattas som företrädare för arbetare."
Då duger inte att två yrkesverksamma sossar i övre medelåldern bygger en nätt liten herrgård om 350 kvadratmeter och med bastu och tvåbilsgarage.
Varför inte? Avsikten med sossestyre var att alla skulle få det bättre. Målet har uppnåtts. Mängder av svenskar bor i eget hus. Många har bastu. Två bilar i en familj är inte ovanligt. Varför skulle just statsministern vara den som avstår från det goda livet?
För tagelskjortevänstern är det en imagefråga. Villan är för stor och för brackig.
Men bevare oss: smak, god eller dålig, är en privatsak.
Vad Persson själv tycker om avundsjukan får vi snart veta. Hans förtrogne reporter berättade för mig att han redan är i färd med att redigera den dokumentär som inte får visas förrän Persson avgått.
I väntan på den hyr jag en schyst dvd - "Det ljuva livet". Med Anita Ekberg.Varför skulle just statsministern vara den som avstår från det goda livet?