Rättegången kan förändra hela vården
Dödades lilla Linnea av en överdos narkosmedel?
Åklagare och advokat åberopar experter som längre fram kommer att svara ja eller nej eller kanske på denna avgörande fråga.
Det är lika förvirrat som det låter och jag har svårt att se hur barnläkaren ska kunna dömas för dråp.
Det var en brokig samling åhörare som hade sökt sig till sal fyra i Solna tingsrätt då rättegången mot läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus efter tusen märkliga turer inleddes över ett år försenad. Journalister, juridikprofessor Madeleine Leijonhufvud, tecknare, nyfikna, en pensionerad häktesvakt och obducenten från styckmordsmålet.
Barnläkaren hade en svart sjal över huvudet, hon satt bortvänd från åhörarna, det enda vi såg var en ljus lugg och ett par glasögon med mörka bågar.
Det kan inte ha varit roligt att gå och skrota hemma, avstängd från arbetet, i väntan på detta. Men inte heller Linneas föräldrar, som sitter bara några meter bort, har haft det lätt.
Om vi ska tro de två åklagarna har den åtalade injicerat en skyhög dos av narkosmedlet tiopental i flickan. Detta, fick vi veta i går, kommer
bevisas genom en indiciekedja.
Tio släktingar till Linnea ska vittna om att läkaren sprutade in något strax innan flickan dog. Och ett antal professorer ska berätta att det var det narkosmedlet hon avled av.
Åklagarna turades om att prata och höll på i timmar. Svenska rättegångar har aldrig varit Hollywood.
Ord som ventikeldränage, brevilkalier och vertikal revision kom och gick och nämndemännen såg inte ut att begripa mer än vad jag gjorde.
Juristerna lyckades onekligen i sin presentation att få det att se ut som att läkaren är skyldig. Att hon medvetet förkortat en redan döende människas lidande, något som säkerligen inträffar lite då och då på svenska sjukhus, men som för den sakens skull inte är lagligt.
Rutinerade advokaten Björn Hurtig tog framåt eftermiddagen emellertid över. Han hade självförtroende. Han sa att han inte tänkte prata länge. Han hade vett att förklara de krångliga orden. Nämndemännen piggnade till. Jag med.
Visst, sa advokaten, hade hans klient gett flickan sprutor, men det var bara koksalt i dem.
Han läste högt ur rapporter från professorer och överläkare som ansåg att det inte fanns några bevis över huvud taget.
Linnea kunde ha dött av en rad skäl. Och det där medlet kunde ha injicerats i samband med en operation några dagar tidigare. Eller efter flickans död.
Hurtig försökte så tvivel. Han kommer troligen att lyckas. Han har med egna experter redan gjort åklagarna så osäkra att de justerat åtalet till att gälla dråp eller möjligen försök till dråp. (Barnet kanske dog av något annat än tiopental. Men det var ändå läkarens avsikt att döda det.)
Ni hör hur det låter. Det här är en rättegång där juridik stöts mot medicin, där paragrafer möjligen kolliderar med etik, där experter står mot experter.
Det här är en rättegång som kan förändra hela vården. Nervösa läkare frågar sig om de måste hålla sig med advokat framöver.
Det här är, framförallt, en rättegång som börjar på riktigt på torsdag, då läkaren hörs.
I går sa hon inte ett enda ord, gav inte oss åhörare en blick.
Det är vanskligt för någon som inte är Saida att spå domar. Men hur åklagarna ska få rätten att anse läkaren vara skyldig bortom allt rimligt tvivel när några av landets tyngsta experter underkänner bevisen är mer än jag begriper.