Ett sorgset brev från mig själv till mig själv
Det som förvånar mig är påståendet att ungdomar mår mycket sämre i dag än förr. Det allt hårdare samhället med sina hårdnande krav sägs vara orsaken.
Visst är samhället hårt men det har det alltid varit. Jag tvivlar därför på dessa teorier. De som sprider dem har tydligen glömt hur de själva mådde när de var unga.
Jag vet hur jag själv mådde och ska berätta om det. När jag i förra veckan vände upp och ner på mitt arbetsrum, på jakt efter bilder från min barndom som jag lovat att låna ut till en tidning, hittade jag bland allt skräp två gulnade fullskrivna pappersark.
Texten var skriven med en gammaldags skrivmaskin. Det var jag själv som hade skrivit texten.
Det var ett brev skrivet av mig själv till mig själv. Det saknades både adressat och avsändare. Av brevet framgick att det skrevs när jag var 26 år gammal 1970.
Jag hade just fått mitt första journalistjobb. Jag borde vara lycklig. I stället var jag djupt olycklig och skrev så här:
”Jag saknar helt mänskliga relationer. Allt flyger förbi mig och jag har ingen möjlighet att gripa tag i det. Människor paraderar framför mina ögon men ingen av dem inbjuder mig att delta. Jag står utanför och ser på. Jag frågar mig: Hur har min tillvaro kunnat förändras så? Plötsligt upplever jag avsaknaden av en fast punkt i tillvaron. Jag är 26 år och fortfarande finns det inga fasta hållpunkter. Jag besitter inte någon social roll. Jag är totalt ensam. Inte en enda fast relation har jag knutit till någon enda människa. Jag vet svaret. Kanske drar de sig undan mig. Naturligtvis ligger felet hos mig. Allting är så skrämmande ofullbordat och ofullständigt. Dessutom är jag fattig. Jag lever för dagen. Ur hand i mun utan att vara säker på när jag får pengar nästa gång.
Jag tror inte att det finns något mer påfrestande än att känna att man totalt saknar en social funktion, att uppleva sig själv flytande omkring i ett lufttomt rum utan anknytningspunkter till något konkret. Jag vandrar omkring här på redaktionen. Jag finns här. Jag tycks arbeta men ändå svävar jag. Jag har ingen roll att spela. Jag ser mina kollegor frenetiskt knattra på sina skrivmaskiner och föda fram den ena matsedeln efter den andra av meningsfull text. De har en social funktion. De har ett egenvärde. Man frågar efter dem. Ibland går jag också omkring på redaktionen och det ser ut som om också jag utförde viktiga uppdrag. Men det jag gör saknar verkligt värde. Och det värsta är: Jag vet inte den ena dagen om jag kommer att befinna mig här dagen därpå. Så diffus är min tillvaro, så befriad från innehåll. Nu ska jag gå hem till min lägenhet, till min lilla cell, där jag i alla fall inte lika påträngande påminns om mitt misslyckande.”
När jag i dag läser de här orden skrivna av mig själv påminns jag om Gustaf Frödings berömda dikt ”En ghasel”:
”Jag står och ser på världen genom gallret; jag kan, jag vill ej slita mig från gallret. Det är så skönt att se hur livet sjuder … så smärtsamt glatt och lockande det ljuder, när skratt och sånger komma genom gallret … Förgäves skall jag böja, skall jag rista, det gamla obevekligt hårda gallret - det vill ej tänja sig, det vill ej brista, ty i mig själv är smitt och nitat gallret, och först när själv jag krossas, krossas gallret.”
Var jag liksom Fröding mentalsjuk? Förmodligen inte. Bara ensam och djupt olycklig i ett samhälle som stötte bort mig.
1 000 rum ...
... innehåller det nya palats som Turkiets president Recip Erdogan låtit bygga åt sig utanför Ankara. Lyxpalatset gick löst på 2,5 miljarder kronor och har en yta på 200 000 kvadratmeter! Skrytbygget har väckt upprörda känslor i Turkiet. Även om Turkiet inte tillhör världens fattigaste länder så är det ett hån mot det turkiska folket att ha en ledare som uppträder som den värste oljeshejk. Samtidigt undrar man om han under sin återstående levnadstid hinner besöka alla rummen.
”Fel tidpunkt”
... Det är den oftast framförda kritiken mot att regeringen nu har tagit det modiga steget och erkänt Palestina som stat. Man undrar därför vilken tidpunkt som är ”den rätta”. Det är väl när Israel har byggt bosättningar över hela Västbanken och östra Jerusalem så att det inte finns plats för en enda palestinier längre – med resultatet att dessa tvingas flytta ner till det redan överbefolkade Gaza. Det är väl så Israel vill ha det.