Ingen vill eller vågar blicka framåt längre
Jag måste nämna de vilda irländska hästarna.
Första gången jag läste om dem var i en tidningsnotis. Hur den ekonomiska krisen gjort att irländarna inte längre anser sig ha råd med hästar och i stället öppnar sina stall, låter hästarna springa. En undersökning visade att det finns omkring 20 000 vilda hästar på den gröna ön. Det är en så vacker och brutal bild av ett samhälle i upplösning: hur något som tidigare tyglats och tämjts plötsligt släpps fritt.
Som metafor för tidsandan är de vilda irländska hästarna nästan i klass med den strandade lyxkryssaren utanför Italiens sydkust.
För tio år sedan var det ingen som kände till ordet ”budgetstup”. Ingen talade om jordens undergång. Nu känns det som en standardiserad del av nyhetsbevakningen. Någon gång i månaden larmar högt uppsatta klimatforskare med panik i rösterna. Ingen bryr sig. Jag föreställer mig att det är av samma anledning som ingen vill eller vågar blicka framåt.
Undergångssymfonin spelas ju ändå redan i bakgrunden.
Det enda jag hittills läst om 2013 är att USA:s ekonomi kommer gå fullkomligt åt helvete, och att Anders Borg förutspår att precis allt kommer bli ännu värre än förra året.
Om man nu kan tala om en tidsanda: Har inte de senaste åren präglats av en molande känsla av förlust?
Som att vi i förtid sörjer något, utan att riktigt veta vad.
Tecknen är överallt. Succén för Palme-dokumentärens nostalgiska bilder av det svenska folkhemmets storhetsdagar. Hur folk vanemässigt kamouflerar sina fotografier i mjukt oskarpa retrofilter. De unkna traditionella könsrollernas storartade comeback genom hemmafrutrender, cupcakes och den evigt smiskade Anastasia i megasuccén ”Fifty shades of Grey”.
Och från skrikrödaste vänster till stövelbrunaste höger tycks politikerna rörande överens: Det var bättre förr.
Populärkulturen blickar visserligen framåt, men bara vad gäller teknik, distributionsformer. Spotify, läsplattor, Netflix. Innehållet stagnerar. Aldrig tidigare har popmusiken, filmen, arkitekturen, modet förändrats så lite som under de senaste tjugo åren. Lady Gaga har ersatt Madonna, liksom.
Vad gäller litteraturens framtidsdystopier har man däremot kunnat skönja en trend. Både ”The Road” och ”The Hunger Games” har två saker gemensamt: De utspelar sig i ett samhälle efter den kollektiva kollapsen, och de saknar årtal. Underförstått: Det kan vara i morgon. Det kan vara om ett år. Underförstått: Kanske inte ens Anders Borg kan rädda oss.
Ur det perspektivet bör nog de vilda hästarna på Irland ses som ett olycksbådande varsel om kommande tilldragelser.
Årets räv
Årets katt
