I bilen som inte rör sig lägger jag i en ny växel
Vet ni vad jag tror? Jag tror att företag lägger till B-körkort som krav i jobbannonser där körkort absolut inte behövs för att eliminera dumskallarna på ett tidigt stadium.
Minns du förresten hur många meter längre bromssträckan blir om du ökar från 30 till 60 kilometer i timmen?
I en sal fylld med föräldrar och tonåringar som går handledarkurs chansar jag på fyra gånger längre och får rätt.
Vi som sitter här har en sak gemensamt: det var en stund sedan vi tog körkort och nu ska våra små ut och ratta i trafiken. Gemensamt har vi gissningsvis också att vi inte är riktigt ärliga med hur vi är som bilförare. Att vi kan vara lite ”ur gängorna” och eventuellt ta ut det på våra medtrafikanter.
Men nu börjar ett nytt liv: ett liv som förebilder bakom ratten.
På väg till söndagsfika en vecka senare slocknar vår sämre begagnade bil vid ett rödljus.
I en korsning.
Och blir stående död.
Tänk ändå hur snabbt panik och stress kan komma farande. Bilarna fyller på bakom mig, jag har inte sinnesnärvaro att sätta på varningsblinkers. Men vad spelar det för roll, inte står man still i en korsning som har grönt för att man tror att det är en parkeringsplats? Visst förstår de att jag har panik? Visst tänker de: stackars jävel som sitter där och svettas.
Så kommer första tutet. Bilarna börjar svänga runt mig, de kommer förbi.
Jag ringer till Joachim på högtalare Jag säger att bilen är död, han säger att han kommer. Så ljuder ett andra tut, och oj, nu gick visst min hjärna sönder, för som bilarna passerar så vänder jag mitt ansikte mot ljuset utanför min ruta och skriker.
Och som jag skriker.
Jag skriker med dörren stängd och rutan uppe, ingen hör. Men de ser. Och vad männen som kör förbi mig ser är en kvinna som är röd i ansiktet, som vrålar saliv, som viftar med händerna med fuck you-fingrarna utfällda, hatet svart och rött i mitten av söndagsfikasminket. Jag skriker ut min vrede och mitt hat som om mitt väsen är uppfyllt av varenda just nu pågående eller avslutad konflikt i världen. Nämn en krigande stat och jag bär dess frustration och ursinne, jag bär det och skjuter det ut.
I bilen sitter mina barn i olika storlekar och de har förstås sett mig arg förut och de har hört mig svära, men i bilen som inte rör sig lägger jag i en ny växel. Det är alla urladdningars moder.
Det är könsorden på F och K, det är F tillsammans med rumphålet på A.
”Man får inte säga motherfucker”, säger sexåringen.
Nu är Joachim här, men han får inte upp dörrarna. Vi är inlåsta.
Hur lång tid förflyter? Så pass lång att jag just ska skrika till Joachim att han måste slå sönder rutan med en sten när dörren plötsligt låter sig öppnas. Jag springer ut i gatan och drar filmiskt efter luft.
”Malin, du står i vägen för bilarna”, säger Joachim.
Ibland undrar jag om jag är hans stigma, ibland vet jag.
I en sal fylld med föräldrar och tonåringar frågar kursledaren hur en bra förebild ska vara.
Jag räcker upp handen, alla tittar på mig.
”Lugn.”