Den rika staden ödelagd av vulkanen
Publicerad 2024-01-20
GRINDAVÍK. Snö och isande vind, vind och snö, och långt nere i dalen den heta lavan som ligger som en barriär mot staden som var så trygg, staden där allt ständigt blev bättre.
Stanken av svavel stiger upp, stanken är förebud om olycka. Staden där nere vid den gråa Atlanten är tom, dit får ingen komma, inte de evakuerade invånarna, ingen mer än specialister som försöker rädda husen från kylan och sprängda rörledningar.
Det var så vackert, säger Birgitta Káradóttir, 43, vars familj bott i generationer i Grindavík.
– Man kunde stå vid fönstret i kommunhuset och se ut över gymmet och den kommunala poolen och daghemmet och bortom dem eruptionerna av lava. Det var så vackert! Så fantastiskt!
Även vulkanutbrottet och lavaströmmen tycktes bidra till Grindavíks välstånd. Till en början. Befolkningen ökade, fiskeindustrin blomstrade, turismen växte. Kommunens 3 800 invånare levde väl tack vare energin från de varma källorna, tack vare fisken i havet, tack vare pengarna som turisterna spenderade.
När kommunen sålde sin del av kraftverket Orka för fyra miljarder isländska kronor fick man kapital till nytt bibliotek, ny musikskola, ny sporthall, en inomhusarena för fotboll, man byggde ut golfbanan från 13 till 18 hål och planerade att renovera och bygga ut simbassängen.
Pengar fanns på banken, man behövde inte låna.
När första utbrottet skedde 2021 bidrog det till kommunens framgång. Nog hade turister kommit tidigare, men främst till den varma källan Blå lagunen utanför tätorten.
Med utbrottet och den första lavaströmmen blev Grindavík en global turistattraktion.
– De kom direkt från flyget för att vandra upp på vulkanen, säger Birgitta Káradóttir, fyrabarnsmor, anställd som arkivarie i kommunen.
– Jag såg en kvinna i högklackat och tajts gå uppför berget för att titta på lavaströmmen.
Det var underbart! Restaurangerna fullsatta, hotellen fullbokade, Grindavíksbor som drev Bed & Breakfast kunde inte ta emot fler gäster.
Räddningsverket satte upp pinnar som visade bekvämaste vägen upp till lavan som är runt tusen grader varm, en långsam obeveklig flod som sakta rinner ner och förintar allt liv i sin väg och som sakta stelnar och blir till nytt berg.
Vem vill inte se sådant? Som att betrakta jordens födelse från första bänk.
Grindavíksborna strävade uppför berget med turisterna och tillsammans upplevde de naturens under i realtid vilket måste betraktas som höjden av exklusivitet. Och jakten på exklusivitet är 2000-talets signum.
Över 40 000 ton fisk, mest torsk, lossades varje år i Grindavíks hamn. En del transporteras till flygplatsen Keflavik och vidare till hälsomedvetna konsumenter på andra kontinenter: Fisk som fångas ena dagen kan nästa serveras på restaurangbord i New York eller Italien. Fräschören betyder en påtaglig skillnad i smak, rapporterade turisttidningen Icelandic Times i ett reportage.
I Grindavík fanns också ekologiskt uppvärmda växthus där ett kosmetikaföretag odlade korn bevattnat av ”rent isländskt vatten” som ”sipprat genom månghundraåriga lavalager”, allt för att skapa ”tre typer av kornproteiner som stramar upp och jämnar ut huden och samverkar mot synliga tecken på åldrande.”
Grindavík var ett litet västerländskt kosmos i sin strävan att uppgradera och göra tillvaron lyxigare. Utförsäljningen av kraftverket som gav pengar till att bygga ut friluftsanläggningar; uppgraderingen av Blå lagunen till lyxresort; de fina restaurangerna i fiskeläget; de långväga turisterna.
Det gick bra för basketlaget i isländska ligan också, och dart blev en populär sport i nya idrottshallen och under pandemin fullkomligt exploderade intresset för golf bland kvinnorna. Före pandemin spelade 36 kvinnor i Grindavík golf, före vinterns katastrof var de 200.
Den lilla orten kunde även bjuda på en knorr som hörde samman med de vackra lavaströmmarna.
– Detta är enda platsen i världen där man kan se sprickan mellan de nordamerikanska och eurasiska kontinentalplattorna komma upp från havet och fortsätta upp på land, säger Kristin Maria Birgisdóttir, som är marknadschef för Grindavíks kommun.
När kontinentalplattorna rör sig uppstår jordbävningar. I den rörelsen kan det uppstå vulkanutbrott. Men det hade inte skett något allvarligt utbrott på 800 år så det fanns inget skäl till oro när man kunde stå inne i stan och se kaskader av lava uppe på berget.
– Det var som underhållning. Till sist blev även den underhållningen tråkig, säger Kristin Maria Birgisdóttir. Jag flög till Teneriffa och brydde mig inte om att titta på det sista utbrottet.
– Det värsta som kunde hända var att det skulle bli krångel med varmvattnet eller att det skulle bli elavbrott, säger Birgitta Káradóttir.
Trygghet, ekonomisk stabilitet, ett litet samhälle med stark sammanhållning. Det är orden de använder för att beskriva Grindavík. Birgitta levde i en villa på 230 kvadratmeter med man och fyra barn. Kristin Maria lånade i oktober 58 miljoner isländska kronor för att köpa ett radhus till sig och sina tre barn. Det motsvarar 4,7 miljoner svenska kronor.
Samma månad började jordbävningarna.
Mellan 25 oktober och tionde november registrerades 22 000 skalv; den tionde november evakuerades invånarna och Birgitta och Kristin Maria och alla deras grannar och vänner blev flyktingar i sitt eget land.
En resväska med kläder. Bo hos släktingar. Finna en egen lägenhet i storstaden Reykjavik. En tvåa för sex personer. Nya skolor till barnen. En gång har de fått resa tillbaka. Räddningsverket gav dem fem minuter att hämta det viktigaste i hemmen. Fem minuter. Räddningspersonal tog tid.
Vad ska man ta?
Fort – fort, inte tänka, tiden går.
Birgitta rafsade ihop skolväskor och gympakläder, skor och toasaker, datorer.
Hon har hört talas om andra som blev så stressade att de tog med handdukar och mat ur kylskåpet och glömde annat som var viktigt.
Långt därnere ligger den övergivna staden. Husen spricker, gatorna spricker, byggnader lyfts upp och sjunker ner. Magman tränger på underifrån. En gatuarbetare föll ner i djupet när jorden öppnade sig och har inte återfunnits.
Polismannen som vaktar vägen heter Logi Sigurjonsson. Han sitter kvar i bilen, i skydd för den hårda vinden som sveper ner från bergen – de snötäckta lavabergen, den snötäckta lavaslätten, allt är svart lava och vit snö och grått hav.
– Utbrotten kan fortsätta i decennier, i hundra år, säger han. Inget vet vad som kan ske.
Han vaktar staden som är ett fruset ögonblick från en tid när allt tycktes så säkert och allt gick så bra.
