Kalkonhalsarna bär på en sorg
Allt du tycker är fel med din kropp när du är trettiofem, kommer du att längta tillbaka till när du är fyrtiofem”.
Så skriver den amerikanska författaren Nora Ephron i sin nya bok ”Jag gillar inte min hals”. En bok som handlar om att bli gammal, om att bli sextio. Och fram till fyrtiotre så är det inga problem. I alla fall inga synliga problem. Med lite concealer, conditioner, rouge och knep och knåp, så kan ju vem som helst trolla fram konturerna av sitt ansikte – som det var en gång.
Men det gäller bara ansiktet.
Inte halsen.
Halsen går inte att göra något åt. Den faller ihop som en påse och Nora Ephron beskriver kycklinghalsar och kalkonhalsar och elefanthalsar. Sladdriga halsar och rynkiga halsar. Seniga, påsiga, plufsiga och rödflammiga halsar.
Men annars finns det ju många vrida-klockan-tillbaka-knep att ta till. Man kan rycka mustascher och ögonbryn. Suga fett och injicera. Botox i pannan och restylan i hakan. Det finns värmespolar, gel och mousse. Krämer, vaselin, oljor och personlig tränare.
Det finns hårfärgningsmedel.
Nora Ephron tror att det är tack vare det färgade håret som kvinnor har lyckats hålla sig kvar på arbetsmarknaden. På 50-talet var det bara sju procent av de amerikanska kvinnorna som färgade håret. I dag kan man inte se ett grått hårstrå på Manhattan. Och nu tror New York-borna att det inte längre finns några kvinnor som är sextio. Man tror att de är femtio.
Men Ephron hör inte till dem som sjunger sextio-plussarnas lov. Som ”glad-åldras”. Hon talar om sorg. Att man tvingas inse att livet inte blev som man tänkt. Att det blev fyllt av misstag. Och att drömmar har fått läggas åt sidan.
Att det finns mycket att ångra. Att gräma sig över.
Vänner är sjuka. Vänner dör.
Och så är boet tomt.
Barnen är borta. Exen är borta.
Och så sitter hon där i soffan och vet inte vad hon ska göra med sin tid. Sin ”egen” tid. Och vad hon ska göra när teven börjar flimra. Hur hon ska hitta funktionerna i mobilen och få dvd:n att fungera. Hur hon ska få in sin favoritstation på bilradion.
Och hur hon ska få upp sex kilo slagbord på vinden. Ensam.
Ja, så där går hon på, Nora Ephron. Sida efter sida.
Och jag kan bara hålla med.
Jag håller med om det mesta.