”Vi roffar för att visa vår identitet”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Happy planet index.”
Medan vi i Sverige diskuterar om en handväska får kosta så mycket som 70 000, så är det betydligt hårdare tag i England.
I tidningen Observer läser jag hur miljögurun Jonathan Porritt höjer ett varnande finger: ”Sluta shoppa. Annars dör planeten.”
Shoppingen har blivit en sjukdom, säger han. En dödlig sjukdom som drar som en skugga över jorden och slukar allt i sin väg. Vatten, jord, luft. Och som sedan kräks ut resterna, rakt ut i atmosfären. Som om den var en kloak.
Och nu räcker det inte längre med att vi shoppar ”etiskt”, fortsätter Porritt. Att tänka miljö och krav och klimat och närodlat. Det är för sent. Vi måste dra ner. Från och med i förrgår kan vi bara handla det allra nödvändigaste. Om ens det. Jonathan Porritt igen: Om alla människor skulle konsumera på engelsmännens nivå och kasta bort cirka 100 miljoner ton avfall varje år – ja, då behövs det två nya jordklot bara för att leverera råmaterialet.
Och den här rovdriften beror på att vi är för många. Att vi har blivit för många som har råd att roffa åt oss. Att överkonsumera något som vi sedan kastar bort. Just nu går det omkring 1,5–2 miljarder konsumenter som har råd att handla för mycket.
Och som gör det.
Och vi roffar ju inte för att överleva. Vi roffar för att ha något att göra. För att visa att vi finns, att vi har en tillhörighet. Att vi inte är vem som helst. Att vi har ett liv. En identitet.
Ett existensberättigande.
Så vad göra?
Ja, Jonathan Porritt tror ju att tekniken ska rädda oss. En smartare och effektiv teknik ska fortsätta att leverera det vi helst vill ha – utan att planeten faller ihop och kollapsar.
Kan vi tro på det?
I Storbritannien slängs 3,3 miljoner ton mat varje år och köps en ny mobil var 18:e månad. Man dumpar 1,5 miljoner datorer per år – av vilka 99 procent är perfekta. Och förra julen lämnades det kvar 6 miljoner datorer på standby – i tomma kontor.
Kan man verkligen ändra på sånt?
I går råkade jag snappa några ord, tre små ord som flög förbi i radion: ”Happy planet index.”
Och det betyder ungefär: Hur mycket planet ska det få kosta, för att jag ska fortsätta att känna mig lycklig?
Så i väntan på den nya lyckotekniken:
Tänk: ”Happy planet index.”