”Filippa Reinfeldt” – julens överlevare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-28
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vet inte var jag fick det ifrån. Men det var något med klimathotet, med den här nya värmen. Istapparna som smält bort och vinter som blivit grön.
Kändes på något sätt ”fel” med gris, syltor, korvar, dopp och granar. Med den nedärvda blicken, långt ner i urtiden. Ner i släkternas bubblande feta grytor.
Är det inte en ny tid nu?
En ny epok. En nystart.
Så jag tänkte. Jag tänkte blommor och ljus. Massor med flammande lågor och röda och vita amaryllisar. Jag tänkte fisk, grönt, nötter och frukt. Jag tänkte juldrink och viner.
Och så genomförde jag allting också. Och där kom då min nästan svärdotter - och mina två söner på julaftonsmiddag.
”Blir det ingen skinka”? sa den ene.
”Blir det ingen skinka?” sa den andre.
”Nej”, svarade jag. ”Det blir juldrink och sillar och enbärsgravad lax.”
Då gick de.
De gick till Ica för att köpa skinka, sillsallad, äppelmos och senap. De gick i väg till näröppet för att hämta hem sin jul. Sin traditionella jul, såsom den alltid hade varit.
Så åt vi. Och jag tyckte nog att den heliga måltiden blev ganska misslyckad. En skinka som varken var varm eller kall. En chockrosa sillsallad som skickades runt i plastask. En brysselkål som smakade unket. Och ingen ens såg åt min gravade enbärslax.
Men det skulle snart bli värre. Brukade inte kakelugnarna spraka muntert en sån här julaftonskväll?
Jodå. Så vi tände brasor och röken, som annars brukade försvinna genom skorstenen, vällde in i rummet. Och plötsligt satt vi där insvepta i brandrök och undrade varför inte Katarina brandkår ryckte ut.
Men det skulle snart bli bättre. Julaftonskvällen framskred. Röken skingrades och vi blev så småningom mätta, glada och lugna. Det rimmades, det öppnades paket och vi skrattade.
Och mot slutet av kvällen satte vi betyg på vårt havererade julbord och ställde frågan: Vad skulle få hänga med till nästa år?
De två sönerna var mycket bestämda på den punkten:
”Förändringar måste gå långsamt”, sa den ene.
”Bara en förändring per år”, sa den andre.
Så därför blev det bara en sak som överlevde till år 2007. Och det var den där vinglöggsdrinken, som vi av någon anledning döpte till ”Filippa Reinfeldts juldrink”. Är ni intresserade, så kan jag mejla receptet.