En islossning – mitt i sommaren
Solen är hög och klar och vattnet kallt och det är mindre än femtio minuter kvar tills jag ska bli en äkta man. Jag har fortfarande badbyxor på mig. Därmed osäkert vad som är den största sensationen: att jag just har badat eller att jag snart ska gifta mig. Dött lopp, antagligen.
Jag ligger på bryggan och blundar. På håll hörs röster, besökarna i sina kostymer och klänningar. Snart börjar det. Det är bara jag och brorsan och Peter på bryggan; brudgummen och hans två marskalker. Brorsan har köpt med sig tre glassar. Vi säger inte så mycket. Sjövattnet torkar mot huden.
Jag, badkrukan. Den kommunala simskolans mest hopplösa elev genom alla tider. Som under simskolans alla uppvisningar, år efter år, gjorde mina simtag med fötterna mot botten medan de andra barnen med lätthet simmade bröstsim.
Jag som under familjens enda solsemester, sex år gammal, Cypern 1990, rymde från hotellet, ut i vimlet, eftersom jag hört rykten om att man på Bamseklubben skulle behöva simma. Jag som sedan dess skytt alla former av stränder, bryggor, badplatser som pesten.
Jag som aldrig skulle gifta mig. Som inte trodde på äktenskapet som koncept.
En sak vet man om livet: ingenting blir som man trodde.
En sak till: man förändras.
Och en lördag i augusti har jag för första gången i livet uppskattat ett bad i en sjö.
Det är dagens minst betydelsefulla stund, egentligen. Och kanske just därför så viktig, den enklaste, mest handgripliga.
Om mindre än en timme kommer jag att vandra in i kyrkan med min blivande fru, vi kommer att se våra vänner i bänkraderna, våra familjer. En av mina närmaste vänner kommer att sjunga en sång av Håkan Hellström.
Därefter kommer människor att tala, en odyssé av upprymdhet och genans, eufori och spänningshuvudvärk. Det kommer vara svårt att ta in allt. Känslan av att vara passagerare, den förbannade ovanan jag har att kliva ut ur min egen kropp och ställa mig bredvid.
Jag har under dagarna före bröllopet lärt mig att det finns en punkt när folk har frågat ”är du nervös?” så många gånger att man faktiskt blir nervös.
Men här släpper allt, femtio minuter före vigseln. En islossning mitt i augusti. När ingen tittar, ingen väntar sig något, medan jag äter en rinnig åttioåtta: för några sekunder kan jag känna den totala lyckan och tillfredställelsen i att gifta mig.
Den här bryggan, det här ögonblicket. Här släppte nervositeten, här insåg jag att vi skulle gifta oss. Jag som avskydde att bada, jag som aldrig skulle gifta mig.
Brorsan reser sig, säger att det kanske är dags.
Snart börjar det.
Allen heligast
Två händelser som år efter år är heliga: när EA Sports framåt september släpper senaste versionen av Fifa-serien, och när Woody Allen kommer med sin nya film. I fredags hade Allens ”Blue Jasmine” premiär.
Rimligt agerat
Är det egentligen så förvånande att aporna på Kolmården kastar sten på folk som glor på dem? Den stora frågan måste rimligtvis vara varför aporna inte kastar sten på alla zoo-besökare.