Säger fransmännen nej bromsas hela Europa

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En logisk allians mellan kommunister och Le Pen-fascister, miljöfundamentalister, ultragaullister och vänstersossar i den franska väljarkåren är i morgon sannolikt i majoritet. De röstar nej till EU:s konstitution.

Därmed torpederar de drömmen om ett förenat och mera modernt Europa.

Hur ledsna ska vi bli?

Svar: Bara lite.

Själv är jag bedrövad en bit över snittet. Jag har älskat Europatanken ända sedan jag 1960 var bosatt i Paris. Världen öppnade sig. Jag framhärdade under de förfärliga 70- och 80-talen, då svenskar led av nationell

hybris. Nato var en onämnbar term. Anna Lindh kämpade mot Öresundsbron. Arrogant beskrev det politiska etablissemanget EG (som EU då kallades) som ”rikemansklubben i Bryssel”.

Mina barn var tonåringar. Naturligtvis var de emot det jag var för. Jag sa: ”Just för dej personligen, unge man, är vitsen med EU att du utan krångel och kvotering, utan pappersexercis och poliskontroll kan ta jobb i München och Madrid, i Milano och Manchester. EU gör dej till en friare människa.”

Det var stort. Det är det fortfarande. Jag känner tacksamhet över att jag som invandrare kan bosätta mig i en by i Provence utan mera krångel än om jag flyttat från Borås till Göteborg.

Viva EU och Schengen, Maastrichtavtal och euro! De är en bit av globaliseringen med dess fria utbyte av varor och tjänster, kapital, idéer och människor. Detta gränslösa Europa försvinner inte vips om fransmännen i morgon röstar nej och holländare tre dagar senare gör tummen ner för konstitutionen. Men det signalerar folkstämningen.

En tsunami av nej-röster kommer att välla över Europa. I Frankrike har EU-frågan rasistiska och xenofobiska drag: nej-sägarna vill inte att Turkiet och dess muslimer blir en del av det kristna Europa. Människor i Holland tycker att deras lands ekonomiska bidrag till EU är för stora. I Danmark är främlings­fientlig­heten en viktig faktor. Tyskland fruktar att välutbildade polacker kommer och jobbar billigare på exempelvis arkitektkontor. Och vi svenskar vet ju att vi var skraja för att byta namn på våra pengar. Vi är inte mogna för ett mera förenat Europa. Hjärtat för det finns inte kvar.

Den sura franska folkviljan – den som läst Astérix känner igen den – överensstämmer med en allmän stämning i Västeuropa: deppighet över att blandekonomi inte fungerar, sviktande befolkningstal, jobb som försvinner till Asien och en arbetslöshet som inte kan döljas med statistik-tricks. Olust och okreativitet har gett en levnads­standard och köpkraft som ligger 40 procent under amerikanens.

EU-konstitutionen är tjock som da Vinci-koden (500 sidor) och detaljerad som manualen för reparationsarbeten på en Mitsubishi (448 paragrafer). Den är klartänkt skriven. Europa får en president och en utrikespolitik. Parlamentet bestämmer mera än kommissionen. Superstaten skapas. Men innebär den också en kurs­ändring till liberalism och anglo­saxiskt fri marknad och en vingklippning av det stagnerade välfärdssamhället. Sosseriets sista suck?

På den punkten råder oenighet. Men det är tydligt att det är i ”New Europe” tendensen syns; Slovenien har bäst tillväxt, Estland har Europas mest trimmade förvaltning.

Ju mera fransmännen lär sig om konstitutionen, desto mindre gillar de den. Mest, tror jag, är det av sårad självkänsla: deras Frankrike är politiskt och ekonomiskt frånkört. Det är inte ens en halv stormakt längre.

Först fransk bitterhet, därefter europeisk uppgivenhet sätter agendan för allas vår framtid.

Ett NON i morgon innebär att Europa tar ett steg bakåt medan övriga världen går framåt.

Med så dyster utsikt, varför ska vi bara bli lagom ledsna om konstitutionen röstas ner?

Ett skäl är att folkviljan gör sig hörd. Demokrati är alltid bättre än motsatsen. Ärligen tycker människor att integrationen går för fort, att planerna är för luddiga. Ett annat skäl är att även om den europeiska superstaten är död består frihandel och passfrihet. Det blir inte lätt att återfå visionerna, att göra Europa jämbördigt med Amerika, Kina och Indien.

Men kanske är det inte backen vi lägger in. Kanske lägger vi växeln bara i friläge. Vi rullar på.

Staffan Heimerson