Ensam och stark, eller?
Aftonbladets Oisín Cantwell om hur huvudet snurrar mitt i stormen
Vad rör sig i huvudet på Håkan Juholt, människan, tvåbarnspappan och partiledaren, nu när stormen rasat en vecka utan att bedarra?
Kanske hoppas han gå hel ur krisen, kanske har han redan gett upp, kanske inser han inte allvaret.
Min fråga är hopplös, det krävs en direktlina in i hjärnan på Sveriges kanske just nu ensammaste människa för att besvara den.
Men vi vet att det i dag har gått en vecka sedan Aftonbladet avslöjade slarvet – eller är det bedrägeri? – och mediedrevet som haft tråkigt sedan Ola Lindholm än en gång fick upp vittringen.
Rimligen har Juholt haft lyckligare dagar än de senaste sju. Men det syns inte på honom, han svarar artigt och tålmodigt på alla frågor journalisterna vägrar slutar ställa.
Det började, trots allt, bra. Ledaren för Sveriges största parti erkände att han gjort fel, lovade betala tillbaka pengarna.
Men så kom misstagen, glidandet. Han skrev trams på Facebook, bad om ursäkt, pratade strunt om att han inte fick uttala sig eftersom förundersökning inletts, backade än en gång, bara för att hamna i Morgan Johansson-eländet.
Möjligen har Juholt dåliga rådgivare. Möjligen är han en man i djup kris, oförmögen att tänka klart.
Möjligen är han orutinerad, med för kort erfarenhet av hetluften.
Riksdagsdebatten i onsdags, var den ett andningshål? Juholt var självsäker, använde sig av klassisk socialdemokratisk retorik. Ökade klyftor. De cancersjuka lämnas vind för våg. Vi vill satsa på skolan, ni sänker restaurangmomsen.
Men verkligheten trampade otåligt utanför plenisalen. Vi har vant oss vid bilderna från tv och tidningar. Den ensamme, omgiven av horden av reportrar och fotografer med sina mikrofoner och kameror och bandspelare.
Nya misstag. Ja, han fick ersättning för hyrbil och privatbil samtidigt. Men det hände bara en gång. Ooops, två gånger. Eller möjligen tre. Och slarv med reseräkningar och se där en assistent som påstår att chefen uppmärksammades på felaktigheter redan för flera månader sedan.
Söker Juholt tröst i att medierna kritiseras? Vissa hävdar att han jagas bara för att han är Socialdemokraternas ledare. Det är samma människor som påstod att Mona Sahlin granskades enbart för att hon är kvinna. De har lika fel nu som de hade då.
Vissa drev börjar som en befogad journalistisk granskning och slutar med att en ylande mobb jagar sitt offer tills det ligger där, blödande, dödligt sårad.
Är detta ett av dem? Jag finner rapporteringen rimlig, nödvändig, pengar ska inte ramla in på politikers konton på det här felaktiga sättet, men bevakningen kommer oavsett utgång att diskuteras. Paneldebatter med chefredaktörer och åsiktsproffs. Å ena sidan, å andra sidan.
Stark tycks han dock vara, Juholt. Han intervjuades i går i radio, förklarade att han inte tänkte avgå. Han avfärdade uppgifter om att han bara hade timmar kvar som partiledare, fnös att det var spekulationer.
Är han verkligen så här säker på att klara sig? Nya alarmerande uppgifter hela tiden. Valberedningen sägs ha varnats för slarvet. Anonyma röster säger att han ska förmås dra sig tillbaka frivilligt.
Men vi vet så lite. Juholt kanske inte begriper så mycket mer. Tänk om det är därför han står ut.
Vad snurrar i hans huvud då dagen är över, då han äntligen får stänga dörren till den numera berömda lägenheten i oansenliga Västertorp?
Möjligen är det då, för några timmar, innan morgonen gryr och en ny hopplös dag väntar, som Håkan Juholt är någonting mer än Sveriges just nu kanske ensammaste människa.