Nu börjar mitt liv på nytt – i Skåne
Att erövra en stad.
Med mobiltelefonens karta i handen viker jag in på Klostergatan, sedan till höger i korsningen vid Triangeln. Jag pressar ned de rödfrusna händerna i jackfickan, härifrån hittar jag utan karta.
Under dagen har Malmö täckts av snö. En klass 2-varning är utfärdad. Sydsvenskan rapporterar att en bandvagn står tankad och redo i Lomma.
Det är tidig kväll. Staden är i ett begynnande undantagstillstånd. Helt stilla och tomt i väntan på den där bandvagnen.
Snett snöfall över kyrkogårdarna och gatorna. Det är tyst och jag kommer återigen att tänka på en av Kristian Lundbergs dikter; de enda platserna i Malmö som jag hittills laddat med betydelse är de som jag minns från böcker, jag kan fortfarande inte passera Savoy utan att tänka på första kapitlet i Mats Olssons roman ”De ensamma pojkarna”.
Inga av de här gatorna är mina. Inte en centimeter av den här staden tillhör mig.
Men jag bor här nu.
Att erövra en plats. Jag minns hur svårt det var när vi flyttade till Stjärnhov, en liten sörmländsk by där tågen inte stannar, bara susar förbi medan husen och träden och de femhundra invånarna står stilla.
Den första veckan spreds lappar om oss i byns alla brevlådor, det berättades vilken adress vi bodde på. Misstaget var att jag hade skrivit en kolumn om att flytta ut på landet, och där nämnt en snacksalig taxichaufför som skämtade om inavel i byn.
Det gav bonden som bodde tvärs över åkern anledning att vägra hälsa under samtliga tre år vi bodde där.
Vägen in till byns acceptans gick i stället via magen, bilen och fötterna: genom att vi alltid handlade vår mat från Janne på Ica, alltid köpte vår pizza från Umit, alltid tankade vår bensin hos Peter på macken. Och så blev jag mittfältare i byns division 7-lag; lokal snedsparkare och därmed accepterad.
Jag minns förändringen alldeles tydligt: hur folk som tidigare aldrig ens hälsat plötsligt kom fram i affären och lyckönskade mig inför helgens match mot Gåsinge.
Att erövra en plats. Att låta geografin långsamt och ofrånkomligt fläta sig samman med det egna livet. Att skapa en inre karta där varje gatstump, varje återvändsgränd är intuitivt kopplad till det egna minnet.
Jag misstänker att det alltid kommer hugga till i magen när jag läser ortsnamnet Stjärnhov. Jag kom att älska den där byn. Under tre år förändrades hela mitt liv medan tågen susade förbi.
Och nu ritas en ny karta. Snön faller tyst och stilla och allt börjar om.
?
Viasats fotbollsstudio har ibland kritiserats för att vara en herrklubb. Men efter söndagens sändning undrar man ju faktiskt helt ärligt om grått hår och penis är de enda kvalifikationskraven. Bosse Petersson har nu inte gjort en enda intressant matchanalys på tio år, Hasse Backe tycks inte ha sett en fotbollsmatch på lika lång tid. Varför värvas inte Pia Sundhage till en av Viasats expertstolar? Kunnig, provokativ och rolig. Vad saknas? Grått hår?
!
Till den som tagit för vana att gnälla över lata och curlade åttiotalister har jag tips på en hård julklapp. Nya antologin ”Skitliv – ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad” handlar om efterkrigstidens minst bortskämda generation.