Det ”grandiosa tilltalet” får politiker att hoppa av
Politiker, skribenter, bloggare och proffstyckare gör det.
Vem som helst kan göra det. Har du också lagt märke till det ”grandiosa tilltalet”? Och då menar jag, det arroganta tilltalet från någon som vet bäst. Från någon som vet bättre än du.
Den grandiose kan vara både smart och påläst, men det som skiljer är, att hon eller han vet hur det är. Den grandiose vet hur det är, därför att han eller hon har bestämt hur det är. Och ja – det är ofta intressant att lyssna när den grandiose talar. Ända tills man känner av det där auktoritära, den auktoritära och självförhärligande klangbottnen.
Den grandiose känns igen på föraktet för andras åsikter. Här finns noll medkänsla och eftertanke. Noll resonemang och inlevelse. Den grandiose förkunnar det självklara: här är det jag som talar. Det är mina spelregler som gäller och jag ensam vet, vad som är rätt och fel.
Och jag har inte fel.
Det finns ingen öppenhet och inget ”å andra sidan”. Det finns ingen röst som frågar: Vad är det här? Hur ska jag förstå och tolka detta?
Här finns inget velande. Här predikas det redan färdig-spikade: ”Så är det”.
Och när den grandiosa rösten talar är jaget ofta det centrala enligt föreställningen: Jag är både svaret och ... kunskapen.
Det fundamentalistiska tilltalet är vida spritt, men det nya är att det har slirat in i kommunfullmäktige. Och i dag planerar nästan var femte kommun kurser i ”vett och etikett.” I konsten att uttrycka sig utan att håna, underkänna, förolämpa eller förödmjuka. Eller att klistra på sådana där ”du-är”-etiketter, när någon råkar ha en annan uppfattning.
”Politik & Pennalism” heter Dagens Samhälles artikelserie om det nya grandiosa tonfallet, som är så skoningslöst att folkvalda väljer att hoppa av. Och då handlar det inte om kritik, motstånd och tuffa tag.
Det handlar om kränkningar och förtal. Att kanske få höra att man är ”dum i huvudet” eller ”inkompetent”.
Och enligt SCB:s rapport ”Folkvaldas villkor i kommunfullmäktige” har den råa, hånfulla jargongen påverkat drygt var femte politiker att ge upp och slänga in handduken.
Men ont föder ont.
Det vet vi ju. Och vi vet också, att det oförsonliga smittar av sig. Att förakt föder förakt. Och förakt är aldrig något som för någonting framåt.