Ola vågar vägra vara en löneslav
Hej! Först tänkte jag bara höra om det finns några drömtydare där ute som kan förklara varför jag så ofta drömmer om att jag flyttar in i små, mörka, äckliga lägenheter med kryp i hörnen. Temat lämnar mig inte, så hjälp!
Nu till veckans krönika: Jo, jag har en vän vi kan kalla Ola. Ola är i allra högsta grad vuxen, strax 33, men vägrar helt konsekvent jobba.
Inte det att han är lat, han tränar och står i med olika projekt, är extremt skärpt och socialt begåvad, men just det där vuxna, ansvarstagande, löntjänandet vill han bara inte befatta sig med. För hans egen skull tänker jag inte berätta vem som försörjer honom.
Vid en anställningsintervju i en skoaffär kläckte han till exempel ur sig följande till chefen: ”Alltså, jag vill inte jobba regelbundet, gärna så sällan som möjligt, och jag kan bara se två månader framåt, resten tar vi som det kommer...”
Efteråt kände han sig positiv och berättade att ha nog absolut kunde tänkas bli anställd. Det blev han inte.
Ibland (väldigt sällan) känner han dock att han nog måste hitta en yrkesframtid åt sig själv, och det är då det för mig som vän, blir som allra roligast.
Hittills har han bland annat kommit på följande två yrken:
1: HUSDJUR. Detta ”yrke” består i att Ola, för en betydande timpenning, tar sig hem till ensamma kvinnor och damer (”... för det hade blivit lite konstigt med gubbar ...”) och går in i rollen som just ett husdjur.
”Jag kan liksom ligga i soffan och vara varm och mysig så får dom klappa mig” har han sagt. ”Jag kan ha en vattenskål på golvet med.” Ja, han är seriös.
2: FITTPEPPARE. Olas om möjligt ännu mer geniala yrkesidé. Tanken är att han ska ha sin ”mottagning” i anslutning till gynekologer så att osäkra tjejer snabbt kan titta förbi ”Ola Fittpeppare” inför sitt besök för att få sitt underliv lite uppmuntrat.
”Jag kommer bara titta, och säga typ: Oj, vad fin den är, den är ju heelt normal. Fast finare.”
Tanken är att hans klienter ska känna sig tryggare och gladare inför sin stora undersökning.
På ett sätt tror jag att Ola provocerar många. Han lever och är nöjd och glad och ägnar inte en tanke åt orangea kuvert och karriär.
Så många av oss är så prestationsinriktade och pliktskyldiga att en sån som honom känns som en nagel i ögat. Man tänker nog att ”en sån som han borde växa upp, skaffa ett liv och få ett rejält kok stryk”.
Men då vill jag inskjuta att man vet aldrig, när vi andra blivit chefer och gått in i väggen kanske vi kommer att behöva ett husdjur.
Då finns han där; varm och trygg.